Lena Holm

Som enda landsting ger Stockholm inte en enda krona i bidrag till barn som behöver glasögon.

Lena Holm

Majblomman har kartlagt hur svenska landsting hanterar glasögon till barn, och menar att de bryter mot hälso- och sjukvårdslagen. Det är inte acceptabelt. Alla barn i Sverige ska ha rätt till de hjälpmedel och den medicinska behandling de behöver.

För några år sedan lade barnhjälpsorganisationen Majblomman märke till att allt fler ansökningar handlade om pengar till barns glasögon. Vi undersökte därför vilka lagar som gäller för glasögon till barn, hur frågan hanteras i olika landsting och problemets omfattning. Den samlade bilden ger anledning till oro.

Ansvaret för medicinsk behandling och personliga hjälpmedel ligger hos våra landsting. Vår kartläggning visar på stora ojämlikheter över landet. Stockholm är helt klart sämst. Som enda landsting ger man inte en enda krona i bidrag till barn som behöver glasögon. Övriga landsting har ett bidrag till barn under 8 år men storleken varierar. Dessutom fortsätter ögat att utvecklas till dess att barn är 8–10 år gamla, ibland längre. Under de här åren i barnets liv är glasögon att betrakta som en nödvändig medicinsk behandling för att barnet inte ska få en bestående, svår funktionsnedsättning.

För barn över 8 år är det inte bara Stockholm som snålar. Inget landsting, utom Blekinge och Västra Götaland, ger bidrag till barn över 8 år vid vanliga synnedsättningar. Detta trots att det i hälso- och sjukvårdslagen står att landstingen ska erbjuda sina medborgare habilitering och hjälpmedel för funktionshindrade. Barn som har svårare synnedsättningar har möjlighet till hjälp via syncentralerna, men barn med vanliga synnedsättningar har inte denna möjlighet.

Även för barn med vanlig synnedsättning menar vi att glasögon ska betraktas som ett hjälpmedel, på samma sätt som hörapparat är ett fritt hjälpmedel vid hörselnedsättning.

Ögonläkare och ortoptister vittnar om problemen som uppstår för familjerna: synfelen är ofta ärftliga, kanske ska flera barn ha glasögon. De måste byta sina glasögon ofta på grund av slitage eller förändrade behov. Kostnaderna sliter på hushållsekonomin.

För att få en uppskattning av problemets omfattning har vi under mars låtit Sifo göra en undersökning bland 500 hushåll med barn i åldrarna 6–16 år, där minst ett barn behöver glasögon. Av barnen i undersökningen är det 17,2 procent som behöver glasögon. Det skulle innebära, baserat på Skolverkets siffror, att 172800 skolbarn i Sverige skulle behöva glasögon någon gång.

Undersökningen visar också att 17,2 procent av de som behöver glasögon, cirka 29700 barn, har fått vänta på glasögon då familjen inte har haft råd. Drygt hälften har fått vänta i tre månader eller mer på att få glasögon, vilket innebär minst 16000 skolbarn.

Ytterligare 6,1 procent uppger att man helt avstått från att köpa glasögon på ett helt år. Det innebär att 10500 skolbarn som behöver glasögon har fått avstå på grund av att föräldrarna inte har haft råd.

Bilden är både komplex och enkel: Landstingen hanterar frågan olika, trots att hälso- och sjukvårdslagen anger att man ska erbjuda habilitering, rehabilitering och hjälpmedel. Barn kan behöva glasögon av många olika skäl, och konsekvenserna kan bli förödande om de inte får. Det här är inte främst en barnfattigdomsfråga, även om det drabbar de barnen hårdast. Det är en barnrättighetsfråga.

Barn i Sverige måste ha rätt till alla former av hjälpmedel och till medicinsk behandling oavsett var man bor och oberoende av föräldrarnas plånbok. De lagar och regler som finns måste följas och tolkas utifrån barnens bästa.

LENA HOLM

generalsekreterare Majblommans riksförbund