För inte så länge sedan satte SARS hela världen i skräck. Ett par år senare var det fågelinfluensa. Vi drog oss till minnes spanska sjukan och digerdöden och vi sade att det var en fråga om när, inte om, nästa farsot skulle dra fram över jorden.

Men pandemin är redan här, och den har redan dödat miljoner. Ändå väljer såväl regeringar som Världshälsoorganisationen, WHO, att blunda. Farsoten heter antibiotika­resistens.

Antibiotika förändrade världen. Sjukdomar som tidigare dödade urskillningslöst kunde plötsligt botas – billigt, enkelt och utan större biverkningar.

Men nu, efter decennier av missbruk, kan vi skönja slutet på den antibiotiska eran. De gamla medicinerna biter inte längre och några nya finns inte i sikte.

För att rädda vad som räddas kan måste den onödiga antibiotika­användningen minimeras. Här krävs politiskt ansvarstagande.

Idag säljs och marknadsförs antibiotika intensivt utan recept i många länder, däribland Spanien och Grekland, i strid med gällande EU-direktiv.

Vidare måste vi förhindra att infektioner överhuvudtaget uppstår, genom bland annat tillgång till rent vatten, förbättrad hygien och utveckling av nya vacciner.

Men framförallt måste vi inse att antibiotika är en ändlig resurs, och att utvecklingen av nya antibiotika måste återupptas snarast. Men vi kan inte förvänta oss att läke­medelsbolagen ska ta på sig ansvaret.

Medel mot bakteriella infektioner är en kommersiellt usel produktgrupp: behandlingen är som regel avklarad på någon vecka. Föga förvånande prioriteras istället läkemedel som används i månader, år eller kanske livet ut, till exempel mot högt blodtryck och diabetes.

Dessutom har det, trots landvinningar inom genteknik och kartläggning av bakteriers arvsmassa, blivit både svårare och dyrare att hitta nya antibiotika vilket lett till att antibiotikautvecklingen mer eller mindre avstannat.

För oss, Världsinfektionsfonden och ReAct, står det klart att en storskalig satsning på behovs­driven forskning är nödvändig. Vi kan inte riskera att en dag stå utan vapen mot bakteriella infektioner, och om WHO inte vill ta ansvar måste någon annan göra det.

Sverige och EU kan spela nyckelroller i denna fråga. Sverige är internationellt respekterat för sina insatser inom infektionsforskning och rationell läkemedelsanvändning.

Vi ledde det första EU-projektet om antibiotikaresistens och vi var med och drev fram EU-förbudet mot antibiotikatillsatser i djurfoder.

Vi föreslår någon av följande strategier:

1. Staten beställer, betalar och har förfoganderätt medan industrin gör arbetet. Denna princip har visat sig fungera för försvarsmateriel, vägar och andra produkter som inte klarar sig på den vanliga marknaden.

2. Staten tar självt ansvar genom att starta sitt eget läkemedels­bolag. Alltså ett företag där behoven och inte vinsten är vägledande (inte olikt de idéer som nyligen fanns om en statlig fabrik för influensavaccin).

Förslagen kan tyckas radikala och kostsamma, men detta måste vägas mot en framtid där våra barn och barnbarn inte kan behandlas för lunginflammation, och där transplantationer och cancer­behandlingar blir alltför riskfyllda då skydd saknas mot potentiellt dödliga följdinfektioner.

Kan Sverige, inom ramen för EU samt ”Sveriges bidrag till den globala bekämpningen av smittsamma sjukdomar” som regeringen nyligen fattade beslut om, ta ledningen i fråga om vilka insatser som måste till för att säkra framtidens behov av effektiva läkemedel mot bakteriella infektioner?

Farsoten rasar i detta nu och är det någonting vi inte har råd med är det att vänta.

Dan Andersson nätverket ReAct-Action on antibiotic resistance, professor i Medicinsk bakteriologi Uppsala universitet.

Otto Cars odförande i ReAct, professor i infektionssjukdomar, Uppsala universitet.

Liselotte Högberg vetenskaplig koordinator, ReAct

Petter Lundström kommunikationsansvarig Världsinfektionsfonden.

Göran Tomson styrelseledamot i Världsinfektionsfonden och professor i hälsosystemsforskning, Karolinska Institutet.