En hetsig debatt har brutit ut som resultat av pastor Runar Sögaards predikan där han också nämnde muslimernas profet Muhammed. I predikan säger han att Muhammed inte är någon Gud (vilket ingen muslim eller någon med lite kunskap om islam har påstått) och att han var en förvirrad pedofil.
Uttalandet har lett till en häftig debatt om var gränsen går mellan yttrande- och religionsfrihet, och var gränsen går mellan den sakliga kritik som bör uppmuntras i ett demokratiskt samhälle och ren smädelse eller konfliktprovokation.

Runar Sögaard och alla andra i ett demokratiskt samhälle har rätt att utan rädsla få utrycka sina åsikter. Man kan säga vad man vill så länge man befinner sig inom lagens ramar.

Huruvida Runars uttalande utgör hets mot folkgrupp kommer att prövas av juridiska myndigheter, vilket vi välkomnar.
Många som har försvarat Runars rätt att uttala sig om islam och muslimer har hänvisat till yttrandefriheten i ett demokratiskt samhälle. Men är det så enkelt som många vill få oss att tro?
Är
inte problemet även här de mångas tystnad? Bristen på reaktion mot yttranden som sårar troendes känslor, bristen på medvetande om att detta är saker som sprids i en större antiislamisk kampanj.

Runar Sögaard och hans predikan i av Filadelfiaförsamlingen lånad lokal är bara toppen på ett isberg. Under ytan finns i samhället och också i vissa av samfunden islamofobiska stämningar och även islamhat.

Runar är inte bara en förvirrad figur som råkade lura en ovetande ledning i Filadelfiakyrkan, som många hävdar. Tvärtom ser vi hans utspel som en testballong från en liten men starkare extremistisk rörelse som försöker positionera sig bland Sveriges kristna.
För att förstå detta bör man följa utvecklingen inom den så kallade kristna högern i USA och dess kontakter i Sverige. USA:s motsvarigheter till Runar Sögaard heter Pat Robertson och Jerry Falwell.
Gemensamt för dem är att de är kändispredikanter inom den kristna högern. Både Pat Robertson och Jerry Falwell har gjort liknande uttalanden som
Runar.

Någon vecka efter den 11 september 2001 attackerade pastor Pat Robertson profeten Muhammed i den konservativa tv-kanalen Fox News i liknande ordalag. Den 6 oktober 2002 kallade Jerry Falwell i CBS-tv-programmet ”60 Minutes” profeten Muhammed bland annat för ”terrorist”.
Inte långt därefter stod general William Boykin i uniform inför en grupp kristna och sa att hans Gud är bättre än muslimernas Gud.
Vad vill egentligen Runar och dessa extrema kristna grupper? Är det att provocera fram konflikter mellan olika civilisationer och med andra som inte delar deras världssyn?
Muslimer råkar vara den svaga parten just nu och det är minst riskfullt att förnedra dem. Men det är inte bara muslimer som hotas genom sådant här utan också alla svaga grupper i samhället. Fallet med pastor Åke Green är ett sådant exempel.

Det som oroar mest är inte Runars uttalande i Filadelfiakyrkan. Mer oroande är det inflytande över det offentliga rummet som de extrema kristna grupperna eftersträvar.
Vi får inte heller tro att
alla kristna eller alla frikyrkliga ska står till svars för Runars och kristna extremisters oansvariga utspel. Tvärtom har muslimer och kristna en lång tradition av religionsdialog både här i Sverige och utomlands.
Ett gott exempel är dialogen som har bedrivits mellan Sveriges kristna råd och Sveriges muslimska råd och dialogen mellan muslimer och kristna inom den kristna Broderskapsrörelsen.

Runar Sögaard är företrädare för en relativt liten men ändå farlig grupp av kristna extremister som medvetet eller omedvetet vill störa samhällsfreden. De står i strid mot det öppna demokratiska samhället.

Ledare för de etablerade frikyrkorna och Svenska kyrkan har visat ansvar genom att ta avstånd från kristna extremisters propaganda mot andra troende.
Det är viktigt att de på det sättet visar var gränserna går.