Kvinnor är idag i genomsnitt 29 år och män 31 när de får sitt första barn. De är fem år äldre än sina föräldrar i motsvarande situation.

Det är en dramatisk förändring från en generation till nästa.

I boken ”Vänta med barn? Det är kris i befruktningsfrågan!” (Karolinska Institutet University Press, 2008) diskuterar jag risker med denna utveckling i form av ökat behov av assisterad befruktning, fler barnlösa, fler endabarn och ökat antal medicinska komplikationer hos mor och barn.

Vi har en mycket stark barn­önskan i Sverige. Nästan alla unga vill någon gång ha barn, i genomsnitt två. Men de som väntar för länge kan överraskas av infertilitet.

Assisterad befruktning utanför kroppen som IVF kan lösa problemet, men lyckat resultat är även här beroende av kvinnans och mannens ålder.

De flesta känner till att fruktsamheten avtar med åldern, men inte hur mycket. Den börjar sjunka marginellt redan efter tonåren, mer efter 30, och kraftigt efter 35.

Även mannens fruktsamhet avtar med åldern, i alla fall efter 40.

Om man får första barnet efter 30 minskar chansen att barnet får syskon. En undersökning av universitetsstuderande visade att över hälften ville ha det sista barnet i åldern 35 till 44 år, alltså i en ålder då fruktsamheten är låg.

En följd av dagens utveckling är att vi går mot allt fler enbarnsfamiljer. En ny kultur som värnar om endabarnens intressen växer fram i vissa västländer.

Den mest kända medicinska komplikationen i samband med hög ålder hos modern är kromosomförändringar hos barnet, främst Downs syndrom.

Men åldersförändringar begränsas inte till kvinnans och mannens könsceller utan sker i hela kroppen.

Risken att föda för tidigt, till exempel före graviditetsvecka 33, att få ett barn som väger mindre än 1,5 kg, eller att barnet dör under graviditeten eller runt förlossningen är ungefär dubbelt så hög bland kvinnor som får första barnet efter 35 som bland dem som får barn i åldern 20-25 år.

Äldre kvinnor har också längre förlossningar och fler riskerar skador i bäckenbotten.

Unga kvinnan har definitivt biologin på sin sida. Bland tonåringar i Sverige hade över 80 procent en normal förlossning år 2001–2005, men endast 43 procent av dem som födde sitt första barn i åldern 40–44 år.

Majoriteten i den senare gruppen blev alltså förlösta med kejsarsnitt eller sugklocka.

Det förklarar varför unga mammor i efterhand beskriver sin förlossning som en positiv upplevelse i högre grad än äldre mammor.

Det är möjligt att den kontinuerligt stigande ålderskurvan hos förstagångsföräldrar håller på att avplana. Det vore i så fall ett gott tecken.

Men det räcker inte. Den behöver också sjunka, helst med flera år. Då skulle betydligt fler barn räddas till livet, färre skulle få men av för tidig födsel och färre kvinnor skulle få en svår förlossning.

Även om det handlar om små tal och låga risker i det enskilda fallet rör det sig om betydligt högre siffror än dem vi har som utgångspunkt i andra kostsamma satsningar, exempelvis vid den screening för Downs syndrom som nu genomförs i flera landsting.

För att påverka utvecklingen behövs både information, förändring av attityder och politiska åtgärder. Här några förslag:

•Politiker bör höja grund–nivån i föräldrapenningen. Unga föräldrar som inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden får idag 180 kronor per dag, en ersättning som inte stimulerar till föräldraskap.

En högre grundnivå borde vara mer angelägen än exempelvis slopandet av inkomsttaket för att stimulera höginkomsttagande män till pappaledighet, ett aktuellt förslag som beräknas kosta 1,5 miljarder.

•Arbetsgivare bör sluta fråga unga kvinnor som söker anställning om de snart tänker skaffa barn. Även om frågan inlindas i skämtsam form uppfattas budskapet alltid som allvarligt menat.

•Unga män bör lära sig mer om fertilitetens gränser. Kvinnor önskar i genomsnitt barn tidigare och intensivare än män, varför männen har stort ansvar i dagens utveckling.

Män bör också få veta att deras egen fruktsamhet sjunker med åldern. Svårighet att få barn ­beror lika ofta på mannen som på kvinnan.