Tvivlet är en del av trons väsen. Allt som är historiskt bär på osäkerhet. För att förstå Bibeln måste vi bejaka bibeltolkningens mångfald. Det är inte nödvändigt att omfatta "jungfrufödelsen" som ett biologiskt faktum. Poesin behövs för att förklara Gud, skriver ärkebiskop K G Hammar i ett utförligt svar på det pingst-katolska trosmanifestet.

Vad är sanning för ärkebiskopen? Foto: Maja Suslin/Scanpix

Pingstvänner och romerska katoliker har förenats i ett gemensamt Jesusmanifest och inspirerats därtill av ett samfällt avståndstagande från en TT-intervju som gjordes med mig före jul.
En pålitligare grund för en kritik som träffar rakt in i det mest personliga i en människas liv, även i en ärkebiskops, hade varit referenser till den Jesusreflexion på 112 sidor som jag publicerade i "Ecce homo - efter två tusen år" för några år sedan. Där finns de sammanhang som kan behövas för att ge TT-intervjuns korta referat rättvisa.

Det finns mer rymd i min Kristusbekännelse än i den som framgår av Jesusmanifestet. Där tycks det handla om att antingen tror man rätt om Jesus (och det anses då jag inte göra) eller också tror man inte alls.
För mig handlar det på ett grundläggande plan om att vi som kristna inte kan tala om Gud (eller om människan) utan att samtidigt tala om Jesus, och att denna relation söker sitt språk.
Tvivel behöver då inte betyda mindre tro i kvantitativa termer. Snarare är kanske tvivlet alltid en del av trons väsen, som i vissa lägen kan ge uttryck för en starkare tro än den som finner sin trygghet i färdiga formuleringar.

Det finns rymd kring Jesus i Nya testamentets berättelser. Människor känner sig sedda, bejakade och befriade i denna rymd, som kan ses som ett uttryck för kärlek. Min (fåfänga?) dröm är att människor skulle uppleva samma rymd och bejakelse inför kyrkans, Bibelns och traditionens olika sätt att tala om Jesus och uttrycka tron.
Denna rymd infinner sig i samma ögonblick som vi bejakar att Guds närvaro i människan Jesus (inkarnationen) är en närvaro i historien.
Allt som är historiskt bär på en osäkerhet, och bejakar vi osäkerhet måste vi också bejaka olika uttryckssätt för att fånga det som är historiskt.

I stället för att låtsas att det finns en enda tydlig och klar förståelse av Jesus i Bibeln och bekännelsen, behöver vi ta fasta på den mångfald som finns och den tydliga rörelse som leder fram mot den Kristusbekännelse som finner sin språkform först på 300- och 400-talen.
För att ta "jungfrufödelsen" som exempel (som egentligen handlar om avelsen genom helig Ande), nämns den aldrig av Paulus (som skrivit de äldsta texterna i Nya testamentet), inte heller av Markus (som skrivit det äldsta evangeliet) eller i den johanneiska traditionen (som står för den mest utvecklade teologin).
Den finns med som led i barndomsberättelserna hos Matteus och Lukas, och dessa är sent tillkomna i dessa traditioner. Allt detta pekar mot att "jungfrufödelsen" främst handlar om en kristologisk utsaga, ett slags trosbekännelse om Jesu ursprung hos Gud och hans unika relation till Gud.

Dessutom borde det vara uppenbart att det går att stå för en fulltonig Kristusbekännelse även utan att betrakta "jungfrufödelsen" som ett biologiskt faktum. Att en del kristna är övertygade om att den är ett biologiskt faktum är väl inget problem, så länge de inte kräver att alla måste tänka som dem.
Det handlar ju främst om hur vi förstår Guds handlande i historien.
De andra mot mig kritiska punkterna i manifestet handlar om Jesus som Guds son och om Jesu underverk. Också på dessa punkter vill jag hävda att det finns mer rymd i Nya testamentet än i det pingst-katolska manifestet.
Det finns en rikhaltig litteratur om de kristologiska titlar som används om Jesus, och Guds son är en av dessa titlar. Den har, som alla titlar, en förhistoria och en omvärldshistoria och får så småningom en allt tydligare innebörd.

Att ge intryck av att de nytestamentliga begreppen från första århundradet och de dogmatiska från 400-talet betyder samma sak, även om det är samma uttryck som används, är historiskt missvisande. Dessutom krymper utrymmet kring Jesus.
"När evangelierna berättar om Jesu under och tecken litar vi på att de verkligen ägt rum", skriver manifestundertecknarna. Att en föreståndare för Filadelfiaförsamlingen skriver så är väl närmast självklart.
Men att en katolsk biskop skriver så är mera anmärkningsvärt, och går knappast att förena med vad Andra Vatikankonciliet säger om bibeltolkning.

I Dei Verbum (den dogmatiska konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen från 1965) tas bibelforskningens urskiljande av olika utvecklingsstadier i de bibliska berättelserna för självklara.
Detta betyder att evangeliernas berättelser visar oss hur Jesus blev förkunnad omkring år 65 (av Markus), omkring år 80 (av Matteus och Lukas) och på 90-talet (av Johannes). Indirekt kan vi sluta oss till hur Jesus blev omvittnad under decennierna efter uppståndelsen och ännu mera indirekt till vad Jesus faktiskt sade och gjorde under sin jordiska verksamhet (cirka år 30).

"Att låtsas som om Stadium II vore liktydigt med Stadium I är naivt. Det kan få förödande följder, vilket ofta har bevisats: antingen intellektuellt självmord (en vägran att tänka och använda sitt intellekt, Guds största skapelsegåva till människan) eller en total förlust av tron (en oförmåga att följa Andens ledning av den kristna kyrkan)."
Citatet är hämtat från den katolske bibelforskaren Joseph A Fitzmyer, som publicerades på svenska 1995 med "Tjugofem frågor om Jesus".
Vad Jesus faktiskt gjorde kan vi möjligen sluta oss till på ett dubbelt indirekt sätt, men att berättelsen sådan vi möter den i dag ofta haft ett annat och djupare ärende än att blott berätta vad som en gång skedde.
Allt jag hittills skrivit handlar om den rymd som uppstår kring Jesus om vi tillämpar ett historiskt betraktelsesätt. Det andra jag vill betona är det som jag kallat ett poetiskt förhållningssätt.

I det pingst-katolska manifestet blir poesi och myt (jag använder själv inte begreppet myt, eftersom det oftast blir för svårt att förklara) liktydigt med lögn, förnekelse och tvivel. För mig är det alldeles tvärtom.
Vissa sanningar är så djupa och personliga, att det behövs ett poetiskt förhållningssätt för att kunna härbärgera dem. Detta gäller även om det är en historisk berättelse det handlar om.
Är Gud inblandad är egentligen vårt språk alltid för trångt. Det poetiska förhållningssättet ger rymd också åt alla de dimensioner i Gud, som inte ryms i ett beskrivande språk.

Under mina första år som ärkebiskop använde jag begreppet mystikt förhållningssätt, därför att det är inom mystikens värld som detta verkar självklart. Många tyckte det lät vackert, men få begrep vad jag menade. Då bytte jag språkbruk till poetiskt förhållningssätt, och genast kom tviveldebatten igång.
Jag tror att vi hjälper varandra mera genom att visa på språkets oförmåga att rymma det gudomliga mysteriet än genom att förenkla bilden till att några tror som det står och andra gör det till poesi och myt och därmed till förnekelse.

Ett poetiskt förhållningssätt vill uttrycka att det som Bibeln uppenbarar är mer än bara beskrivning. Det rör sig om texter som vill öppna möjligheter för oss att se våra liv och våra relationer i ett annorlunda ljus.
Min tredje reflexion gäller det personliga förhållningssättet och dess relation till sanningen. Manifestet citerar Jesu ord "Jag är vägen, sanningen och livet" (Joh 14:6).
Också för mig är detta ett grundläggande bibelord. Men min förståelse ryms knappast i konstaterandet att "det finns något som är sant i en värld av subjektivt tyckande och tänkande".

Sanningen är främst en person, den uppenbaras i en personlig relation som har vägens och livets alla kännetecken, rörelse, förändring, uppbrott, riktning och förhoppningsvis också mål.
Denna sanning måste också prägla våra relationer till varandra, där vi i öppenhet och lyhördhet söker fördjupad sanning tillsammans.
Sanning är också något som föds mellan människor som gemensamt vill söka efter den i dialogen.

Det finns mycket mer att säga. Jag fortsätter gärna samtalet.

K G Hammar ärkebiskop