Det som gör den nu växande militära konflikten i Georgien svår att överblicka – och därmed extra farlig – är att den består av fyra separata konflikter som är sammanlänkade med varandra. Varje steg som tas i en av konflikterna får konsekvenser för aktörerna också i de tre andra.

Två av schismerna består i att regionerna Sydossetien (där striderna de senaste dagarna skördat många liv och drivit tusentals människor på flykt) och det större Abchazien (där Ryssland sköt ner obemannade georgiska spaningsflygplan i våras) förklarade sig som självständiga från Georgien under de sista åren då Sovjetunionen ännu existerade.



Det georgiska samhället reagerade genom att skicka klanledda militära grupperingar för att kuva utbrytarna. Detta ledde till inbördeskrig som kostade ett tusental osseter och cirka 20 000 invånare i Abchazien livet.

Samtidigt hamnade halva Abchaziens befolkning som flyktingar i Georgien.



Efter vapenstillestånden 1992 respektive 1994 har närvaron av fredsbevarande trupper från Ryssland varit helt avgörande för att inbördeskrigen inte har blossat upp på nytt.



Med tiden har emellertid de fredsbevarande styrkornas opartiskhet kommit att ifrågasättas av georgierna eftersom de rysk-georgiska relationerna har blivit alltmer spända.

Ryssland har vid olika tidpunkter förklarat att man anser sig ha rätt att ingripa militärt i grannlandet för att skydda egna intressen. Det har hänt att ryska militära plan flugit över Georgien och några gånger har Ryssland agerat inne på georgiskt territorium med motiveringen att man jagade tjetjenska terrorister.



1999 förband sig Ryssland att utrymma sina militärbaser från Sovjetåren (utom de fredsbevarande styrkorna) i Georgien senast 2002, men man drog fötterna efter sig och stängde den sista basen så sent som förra året.

Georgiens upprepade hot att använda våld mot Abchazien och Sydossetien har gjort befolkningarna där ännu mera negativa till tanken på en återförening. Samtidigt har Rysslands ekonomiska blockad och höga röstläge fått georgierna att ställa upp bakom president Mikheil Saakashvili, som i dag annars har många kritiker.

Den ryska långsamheten skapade oro i Georgien och ledde till att Saakashvili skärpte den offentliga kritiken mot Ryssland och intensifierade ansträngningarna att få ansluta sitt land till Nato.



Därmed öppnades en fjärde front i raden av konflikter kring Georgien när landet kom att bli en av flera brickor i det alltmera ansträngda spelet mellan Nato och Ryssland.



För utomstående som vill försöka förstå vad konflikterna handlar om är det kanske lättare att göra det med hjälp av historien än att analysera alla incidenter under de knappt 20 senaste åren.

En schweizisk kollega brukar ibland tala om vad han kallar för ”bergsfolkens förbannelse”. Han gör det när han talar om Kaukasien men med erfarenhet från sina egna alplandskap.



I kulturer där människor länge levt avskilda från varandra mellan bergen har det bildats starka identiteter i varje dalgång. Det gäller även när invånarna talar samma språk. Schweiz är en förbundsstat bestående av 26 sådana dalgångar med i genomsnitt 270 000 invånare i varje delstat, alltså ungefär lika många som i Malmö. Ändå talas det inte mer än fyra språk i Schweiz.

I Georgien är människorna färre, men den språkliga mångfalden större.



Förutom knappt fyra miljoner georgier, som utgör omkring 80 procent av befolkningen, finns här också megrelier, svaner och lazer som talar språk som står georgiskan nära.



Imerelierna, gurierna och adzjarerna har georgiska som modersmål men ändå egna identiteter, adzjarerna därför att de av tradition varit muslimer till skillnad från de kristna georgierna. Dessutom lever här några hundra tusen armenier, azerier, osseter och tiotusentals abchazier och greker och några andra mindre folkspillror. Därtill kommer inflyttade ryssar och ukrainare.

Att regionerna slits mellan de makter som funnits runt Kaukasien har varit ett normaltillstånd allt sedan den georgiska nationens födelse några hundra år före vår tideräknings början.

Bysans, perser och turkar hör till dem som tidvis kontrollerat hela eller delar av nuvarande Georgien.



Kaukasusbergens invecklade system av dalgångar har dock inneburit att kontrollen över området sällan varit fullständig. Alla främmande härskare har förr eller senare tappat greppet.



Samtidigt har naturförhållandena främjat utvecklingen av regionala identiteter inom Georgien som gjort det lätt för de olika landsdelarna att ibland gå skilda vägar och även hamna i olika grannars intressesfärer.

Tyvärr har strävan att lösa konflikterna med militära medel fått negativa konsekvenser för demokratiutvecklingen i Georgien.



Den dominerande privata tv-kanalen Rustavi 2 kontrolleras av en bror till Georgiens underrättelseminister.



Kanalen har vid ett antal tillfällen sänt intervjuer som uppgetts vara gjorda i Abchazien men som i själva verket har spelats in med fiktiva personer i bl a samhällena Övre Etsera i Zugdididistriktet och i Tsalendzhikhadistriktet i västra Georgien.

Det andra stora privata tv-bolaget Imedi, som inte kontrollerades av kretsen kring president Saakashvili, stormades den 7 november av ett drygt hundratal maskerade specialpoliser. De slog sönder både teknisk utrustning och privata bilar som tillhörde journalisterna.



Sedan dess sänder Imedi inga nyheter. Stormningen leddes av en enhetschef från inrikesministeriet, Soso Topuridze, och Giorgij Rurua som är bror till försvarsutskottets vice ordförande Niko Rurua.



Journalisterna anklagades bland annat för att gå Abchaziens ärenden. Bröderna Rurua var tidigare knutna till en numera förbjuden paramilitär organisation som hade stor del i eskaleringen av kriget mot Abchazien för 15 år sen.

Vid det georgiska presidentvalet i januari och parlamentsvalet i maj i år ansåg några hundra observatörer från Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) att rösträkningen genomfördes illa eller mycket illa i nästan var fjärde vallokal. Det är avsevärt mer än i det presidentval som Ukraina tvingades göra om under den Orangea revolutionen 2004.

1996 beslöt de tolv medlemsstaterna i OSS (alla tidigare Sovjetrepubliker utom de baltiska) att bannlysa bl a handel, banköverföringar och kommunikationer med Abchazien. Sedan tre år tillbaka har Ryssland i praktiken hävt en stor del av blockaden och i mars gjorde man det också officiellt.



De abchazier som deltar i olika EU-projekt har kunnat besöka Europas huvudstäder med hjälp av ryska pass eftersom de vägrar att betrakta sig som georgiska medborgare. Det kan ses som en pikant detalj men visar i grund och botten att en lösning av de fyra konflikterna i Georgien inte kan nås utan rysk medverkan.



TORGNY HINNEMO

Journalist som sedan 1971 har gjort flera resor i Georgien, inklusive Abchazien. Moskvakorrespondent för SvD 1990-93. F n arbetar Hinnemo som analytiker vid utrikesdepartementet.