Det känns som om det var i går som vi under loppet av några få år bevittnade Europas beslut att bilda en ekonomisk och politisk union, Berlinmurens fall, den tyska återföreningen, Sovjetunionens sammanbrott och framgången med Operation Desert Storm.
Under denna miraklernas tid talade ledare i Väst om en ny världsordning präglad av frihet, respekt för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.
För det transatlantiska partnerskapet var det en period av triumf och rättfärdigande.
Neil Youngs ord hade en ironisk avsikt, men de fångade den känsla vi hade: ”rockin” in the free world”.

När vi nu betraktar 2005 i backspegeln rockar den fria världen inte längre. Den är istället splittrad inom sig, osäker på sin egen identitet och präglas mer av huvudvärk än underverk.

Några hävdar att fröet till dagens oreda såddes redan i den där stunden då segern vanns: när den sovjetiska björnen lagts i ständigt ide fanns det inte längre någon fiende att enas emot för Europa och USA. Därför var det oundvikligt att nya
prioriteringar, såsom Europas enande och USA:s ekonomiska förnyelse, skulle driva dem isär.

Andra pekar på förmenta kulturskillnader och hävdar att vi är från skilda planeter - Europa nätt och kvinnlig som Venus, Amerika grym och manlig som Mars.
Ytterligare andra skyller på mera jordnära faktorer såsom amerikansk arrogans, fransk avundsjuka och britternas eviga sökande efter en särskild roll att spela.

Allt detta kan duga till att förklara de motsättningar som finns mellan Europa och Amerika, men inte de djupa klyftor som nyligen har öppnat sig inom de två.

De franska och nederländska väljarnas nej till den europeiska konstitutionen - som skulle ha skyndat på kontinentens politiska integration - avslöjade gapet mellan ledare och vanligt folk och illustrerade hur stark fruktan för globaliseringen kan vara på fabriks- och gårdsnivå.
Samtidigt har vi ett Amerika som, redan splittrat i sociala frågor, också ställer sig alltmer frågande till kompetensen hos regeringen Bush.
Ett krig som skulle bli lätt
som en plätt framkallar nu jämförelser med Vietnamkriget när president George W Bush lägger fram en ”segerplan” som mer liknar en pr-ploj än en strategi.

USA och dess allierade kan bara hoppas att den fint paketerade julklapp de fick ska innehålla en vald irakisk regering som visar sig kunna leda och ena landet snarare än ännu ett misslyckande på vägen till framgång.
Finns det några ledare i dag som trovärdigt kan tala för Väst som ett kollektiv? Tyvärr måste jag konstatera att svaret är nej.

Relativt få européer och kanske 50 procent av amerikanerna vill låta Bush tala för dem i värderingsfrågor.

Med undantag för den brittiske premiärministern Tony Blair, som möter allt hårdare motstånd på hemmaplan, finns det inte en enda europeisk ledare som är både känd och beundrad i USA.
Frankrikes president Jacques Chirac, som ofta gör anspråk på att tala för Europa, kunde inte få med sig sitt eget land på den konstitution som han satsat sin prestige på.

Opinionsundersökningar i Västeuropa antyder omfattande
missnöje med nationella förhållanden. Den ekonomiska osäkerheten är utbredd liksom känslan av att kriget i Irak har gjort Europa mindre säkert.
Varje avslöjande av Amerikas hemliga fängelser eller kränkning av arabiska fångar försvårar en av Europas besvärligaste uppgifter, integrationen av sin växande muslimska befolkning där somliga inte verkar ha något som helst intresse av att räknas in i ”vi”.

Abu Ghraib och Guantánamo Bay är rena presenten till de radikala imamer som hävdar att Väst attackerar islam.

Makthavare i den europeiska mittfåran och moderata muslimer är övertygade om att det är fullt möjligt för goda muslimer att också vara goda européer, vilket miljontals också är. Men på folklig nivå råder negativa attityder mot muslimsk invandring och en felaktig uppfattning om att Turkiets EU-kandidatur är ett hot inte en möjlighet.
Den positiva inställningen till Amerika har minskat i hela Europa och åsikten att Europa ska vara mer självständigt gentemot USA har vunnit terräng.

Många européer
ser inte längre USA som möjligheternas land utan förknippar det alltmer med våld.

Är det möjligt att, efter all skada som gjorts, återskapa den transatlantiska känsla av gemensam strävan som fanns 1990? Absolut.
Jag kan intyga att ett bevarande och stärkande av de transatlantiska banden var en central uppgift för amerikansk utrikespolitik under hela 1990-talet.
Även när vi var oense, om Bosnien till exempel, arbetade Amerika via organisationer som Nato för att nå enighet.

Den nuvarande utrikesministern Condoleezza Rice har visat en vilja att röra sig tillbaka till en mer samarbetspräglad stil och de europeiska utrikesministrarna har reagerat positivt på det.

Nu krävs ledarskap och en del verkliga förändringar av attityder och politik. Till att börja med bör Bushadministrationen acceptera det uppenbara:
Fördelarna av de upplysningar man kan ha vunnit med sin tvetydiga inställning till tortyr och rättsprocesser de senaste fyra åren är försvinnande små jämfört med den moraliska ställning Amerika
förlorat.

Amerika bör behandla sina fångar på det sätt som man länge krävt att andra ska behandla sina. Regeringen borde också agera ansvarsfullt, inte grinigt, i klimatfrågan och i sin inställning till den internationella brottmålsdomstolen.
Européerna å sin sida bör göra mer för att bekämpa demoniseringen av Amerika, inte bara bland radikala islamister utan också bland sådana som författaren Harold Pinter, vars utfall i nobelföreläsningen nyligen om Amerikas ”systematiska, ständiga, ondskefulla, samvetslösa” brottslighet avspeglar en bara alltför trendig inställning bland intellektuella som inte bör få stå oemotsagd.

Om vi menar allvar med att arbeta tillsammans måste Europa erkänna sin roll i att åstadkomma ett acceptabelt resultat i Irak.

Det är inte ett krig som Europa startade, men USA startade inte heller andra världskriget, fast accepterade ändå sitt ansvar för hur det slutade.
Europa och Amerika bör erkänna att drömmarna från 1990 är hotade, inte bara av terrorister utan också av
regeringar som är fientliga till de ideal som fick Berlinmuren på fall.
De i Europa som definierar sig själva som ”inte Amerika” bör ta sig ur den tvångstanken. På samma sätt bör de amerikaner som avfärdar Europa som oviktigt inse faktum att USA har få andra pålitliga vänner.

Goda ledare tar inte vänner för givna. De begriper att det krävs hårt arbete för att upprätthålla en allians och bevara enighet under lång tid. Vi har trots allt starkast möjliga grund att bygga på.

Översättning: Lars Ryding
Copyright: The New York Times Syndicate