Det finns nog inget land som haft så mycket att lära mig som Amerikas förenta stater. Amerika var min stora passion när jag växte upp. Jag slukade natur, historia, musik, litteratur och politik. Sen har jag i alla år rest, arbetat, haft bolag i detta rika land. Jag har vänner och nätverk där.
Jag är alltså inte antiamerikan. Jag är USA-vän. Men jag har aldrig, förrän nu, känt så stor oro inför den maktutövning som den av Högsta domstolen tillsatte amerikanske presidenten utövar.
George W Bush representerar ett USA européer sällan lär känna och har svårt att relatera till. I detta USA – det religiösa, självgoda, konservativa – har Bush sina politiska rötter.
Bush är förstås inte den första presidenten som representerar ”Hjärtlandet USA”. Men Bushregimen kombinerar sin ideologiska position med en häpnadsväckande nykonservativ radikalism – inrikespolitiskt och utrikespolitiskt.
Det som borde motivera alla till ett kritiskt förhållningssätt är Bushregimens koppling till religiös moralism och patriotism.
Just nu tycks allt gå Bushadministrationens väg: ekonomin är på uppgång, Saddam är infångad, Kaddafi har gett efter, opinionen pekar åt rätt håll. Bush synes vandra mot sin andra presidentperiod. Men denna utveckling döljer motsättningar och svagheter.
USA:s ställning i världen i dag vilar på fruktan för dess makt. Inte på brett samförstånd om grundläggande värderingar, problemformuleringar och visioner inom världssamfundet.
Den amerikanska regeringens agerande efter 11/9 har i stället lett till en försvagning av institutioner som FN, Nato och WTO.
EU som redan kämpade med inre motsättningar har ytterligare splittrats av Bushregimens agerande. Paradoxen är dock att samtidigt som de ömsesidiga beroendena i världen ökar genom marknaders och ekonomiers globalisering – en process där amerikanska företag är den viktigaste motorn – fraktioneras politiken genom nationalstaternas återkomst.
I dagens globaliserade informationssamhälle är vapenmakt bara en maktfaktor bland andra.
”Mjuk makt” är ofta lika viktig som ”hård makt”. Förmågan att övertyga och framstå som ett föredöme blir hela tiden allt viktigare. Det går inte att bomba sönder terrorism.
Ett av de få länder som på allvar försökt är Israel. Inte heller kan vapenmakt främja frihandel och möta miljöhot. Med sin militära överlägsenhet tycks USA ha glömt vad vapen inte kan åstadkomma.
Men Bushregimens radikalism begränsas inte till utrikespolitiken. Enorma skattesänkningar har på nolltid förvandlat det hårt vunna budgetöverskottet till ett gigantiskt underskott. Skattesänkningarna har presenterats som stimulanspaket, men är mer ideologiskt drivna kapitalöverföringar till de rika i samhället.
Bushregimens radikalism gör att USA som nation i dag är minst lika splittrad som under Vietnamåren eller sextiotalets kamp för medborgerliga rättigheter.
USA är ett paradoxalt land: ett av de mest liberala i världen, men med starka religiösa inslag i
politiken; de individuella rättigheternas främsta försvarare, men tilllämpar dödsstraff; det modernaste, mest innovativa, men samtidigt inskränkt och lokalpatriotiskt.
Endast åtta procent av USA:s befolkning har varit utanför Nordamerika. Av kongressledamöterna har cirka 20 procent pass. Mer än hälften av amerikanerna tror på skapelseberättelsen i första Mosebok, förnekar evolutionen och Darwin. I detta har den religiösa fundamentalismen sin grund.
Upplysningstid och modernitet har svagt genomslag i delar av befolkningen.
I all sin styrka är USA ett land som i sin medelklass bär en stor rädsla för det utländska, främmande och icke-amerikanska. USA är ett land med en stark ådra av isolationism och av sentimentalt, religiöst färgad patriotism.
Mot denna bakgrund slog 11/9 med brutalitet mot amerikanska liv och symboler. 3 000 dödades. Miljoner amerikaner förlorade fotfäste och trygghet. I detta ögonblick träder Bush fram och börjar säga ”rätt saker”: Är ni inte med oss är ni mot oss!.
I den för USA unika situation som uppkom efter 11/9 lyckades de neokonservativa koppla ett förbluffande starkt grepp om makten.
Paul Krugman, den briljante ekonomen och kolumnisten i New York Times publicerade nyligen en inträngande samhällskritisk analys av den amerikanska utvecklingen. Boken har titeln ”The Great Unraveling”. Hans tes är att Bushadministrationen är revolutionär i det att den syftar till verklig förändring, inte bara till anpassning.
Krugman drar lärdom av Kissingers doktorsavhandling om diplomatins oförmåga och naivitet att under tidigt 1800-tal hantera de revolutionära drivkrafter som Robespierre och senare Napoleon var besatta av.
De spelade inte det gamla spelets regler. De skapade nya allteftersom spelet fortgick. Deras visioner bars mer av maktambitioner än av tydliga bilder av kampens ändstationer.
Tror någon att Irak är administrationens ”ändstation”? Bushdoktrinen talar ett helt annat språk: USA:s militärmakt ska användas där USA självt bedömer så vara i landets intresse.
Krugman skriver ironiskt – men med en underton av djupaste allvar: ”Det måste finnas gränser någonstans för vad högern faktiskt vill försöka åstadkomma. Den må förflytta oss till ett skattesystem i vilket fattiga betalar en högre andel av sina inkomster än de rika, men de kommer inte att ta oss in i ett system där rika människor faktiskt betalar mindre än de fattiga – eller kommer de nykonservativa att göra det? Högern kan gå vidare från Irak till Syrien och Iran, men den kommer inte att börja hota redan demokratiska länder med vapenmakt – men kanske ändå?”
Krugman fortsätter: ”Jag vet inte var högerns agenda slutar, men jag har lärt mig att aldrig anta att den kan tillfredsställas med begränsade eftergifter. Godtrogna som förutsagt att Bushadministrationen skulle visa återhållsamhet, i vilken fråga det än må vara, har ständigt haft fel.”
Som illustration av sin rädsla inför vart Bushregimen är på väg, citerar Krugman Henry Kissinger:
”Det är själva kvintessensen i en revolutionär kraft att den äger sina övertygelsers mod, att den är villig, ja ivrig, att driva sina principer till dess slutliga konsekvens”.
Den amerikanska nykonservatismen vilar på en fundamentalistisk, ekonomisk och religiös föreställningsvärld. Den ser välfärdsinrättningar och sammanslutningar av typ FN som representanter för Antikrist.
Att drastiskt sänka skatter är mindre ett uttryck för ekonomisk politik än för en dogmatisk syn på hur ett samhälle bör fungera.
Och varför skulle USA inte ha hamnat där det nu är när presidenten i årtionden övat sig för sitt ämbete bland fundamentalistiska affärsmän och religiösa ledare?
Han har inte förberett sig genom att resa världen runt och försöka förstå dess kulturella, religiösa, politiska och ekonomiska mångfald och komplexitet.
Den amerikanska regimens politik presterar allt enklare svar på allt mer komplexa verkligheter. Det enklaste svaret av dem alla är våldet.
Bo Ekman
författare och företagare
Fotnot: Bo Ekman har varit verksam i Skandia och Volvo, därefter huvudägare i Sifo/SMG. 1997 startade han konsultföretaget Nextwork. Han grundade 1981 Tällberg Foundation som arrangerar internationella workshops om globalisering och ledarskap. Han kom nyligen ut med boken ”Himmel och helvete – om företagande, makt och ledarskap”.
