I mars 1936 marscherade tyska trupper in i det demilitariserade Rhenlandet. Denna väpnade ­aktion hotade i sig inte freden i Europa. För västmakterna framstod en militär motreaktion som otänkbar och många såg inmarschen som rimlig; tyskarna återtog ju bara vad som rätteligen tillhörde dem.

Samtidigt var Rhenlandet en av dessa vattendelare, en åtgärd som hur begränsad den än var visade att Tyskland inlett en politik som syftade till att revidera Versaillesfreden, om så behövdes med militära medel.

I Sverige hade det framtida försvaret utretts under lång tid, men 1936 års försvarsbeslut var föråldrat redan innan det antagits.

Inget annat svenskt försvars­beslut har så tydligt illustrerat devisen ”för lite och för sent”.

Underlaget för beslutet var det arbete som bedrivits inom 1930 års försvarskommission och vars omvärldsanalys startat i Versaillesfredens och Locarnofördragets Europa, det Europa som inte längre fanns när beslutet togs.

När den svenska försvarsberedningen i juni 2008 lade fram sin analys var perspektivet ett motsvarande. Utgångspunkten var de tidigare optimistiska bedömningarna om den europeiska utvecklingen i allmänhet och Ryssland i synnerhet.

Resonemangen i rapporten 2008 återspeglar en konsekvent strävan att bibehålla denna bild, trots vissa störande eller oroande faktorer. Inget försök görs att analysera dessa faktorers sammantagna innebörd utifrån en annan hypotes än den i grunden optimistiska.

Ett tydligt exempel på detta är rapportens sätt att resonera kring de stigande ryska försvarsutgifterna. Beredningen skriver att dessa ökat men tonar samtidigt ner innebörden genom att framhålla att de endast utgör 7–10 procent av USA:s.

Föråldrad materiel har kunnat bytas ut och övningsverksamheten har ökat, men slutsatsen beredningen drar är att det ännu är för tidigt att bedöma vilka effekter de ökade försvarssatsningarna kommer att ha på sikt. Och så tillägger man: det är inte nödvändigtvis negativt att en modernisering sker av det ryska försvaret.

Det kan vara värt att läsa den meningen en gång till och lägga den på minnet. Utifrån den optimistiska världsbilden, föreställningen om ett Ryssland som närmar sig Europa, framträder ryska styrkor som en fredsfaktor, styrkor som kan sättas in tillsammans med förband från EU eller Nato i olika krishärdar, och som kan stabilisera oroliga regioner som Kaukasus.

Resonemanget har sin motsvarighet i 1930-talets säkerhetspolitiska analyser; ett återupprustat Tyskland var inte nödvändigtvis en säkerhetspolitisk nackdel utan kunde också vara en balanserande faktor gentemot Sovjetunionen.

En fortsättning på försvars­beredningens undanglidande och bortförklarande resonemang – vad som helst bara inte att Rysslands aggressiva avsikter och agerande skulle ha direkt relevans för Sverige – finns i Sven Tolgfors Brännpunkts­artikel den 17 augusti.

Han framhåller att Ryssland visserligen vill kunna projiciera makt men att konflikterna i Tjetjenien och Georgien visat att det är den södra flanken som Ryssland tillmäter stor betydelse och att vårt närområde ser helt annorlunda ut.

En given fråga är för vem Baltikum och Östersjöområdet ser annorlunda ut: för det svenska försvarsdepartementet, eller för det ryska? Och vems uppfattning i denna fråga är det som bör ligga till grund för en analys av framtida hot?

Vi lever inte i ett nytt trettiotal. Vi kan inte placera kronologin från Hitlertysklands revanschism på dagens situation och avläsa de kommande anhalterna fram mot katastrofen. Vi kan inte veta om den kommer att inträffa, och i sådana fall i vilken form.

Men vad vi däremot vet, eller borde veta, är att våra metoder att förstå dynamiken i skeendet mer eller mindre utgör en garanti mot att vi på förhand skulle kunna varsebli och reagera på en sådan process. Vi är inte skyddade mot säkerhetskatastrofer, bara mot varningssignalerna.

Denna bakvända ordning är inte avsiktlig.

Vad det handlar om är de faktiska och oavsedda följderna av ett politiskt mönster och en utredningsritual vars effekter under lång tid varit kontraproduktiva och som resulterat i en svåröverträffad serie stundtals häpnadsväckande felbedömningar under decenniernas lopp.

I och med att den säkerhetspolitiska bilden varit det främsta medlet för att motivera de försvarspolitiska ställningstagandena har omvärldsanalysen kommit att utgöra en nyckelkomponent i partipolitiskt förhandlande och konsensusbyggande.

Fördelen med detta har varit möjligheten att uppnå och bibehålla parlamentarisk enighet, åtminstone om politikens huvudinriktning. Priset har varit att det politiskt inopportuna eller oönskade i omvärldsutvecklingen konsekvent har trängts undan.

Det lagom stora hotets princip har inneburit att världen sett ut som en partipolitisk majoritet velat se den, helst alla partier tillsammans. Som underrättelse­bedömningar har dessa analyser varit genompolitiserade, vilket också varit deras syfte.

Säkerhetspolitikens stora utmaning är och förblir att varsebli förändringar i tid. Om vi enbart drar lärdom av Georgienkriget och justerar den säkerhetspolitiska referensramen men inte frågar oss varför det blir fel gång på gång är vi snart nere i samma dike igen.

Det handlar alltså inte om enskilda felbedömningar utan om en metod som genererar felbedömningar och som kommer att fortsätta göra det tills vi gör något åt saken.

Wilhelm Agrell

författare och säkerhetspolitisk kommentator