Ett känslomässigt tal hävdade vissa. Känslosamt, men också okänsligt av en partiordförande som misslyckats med allt. I sin sista stora show för en fullsatt pressläktare läxade hon upp det parti vars förtroende hon haft att leda i tre och ett halvt år. I mars 2007 hade partiet drygt 41 procent – i den senaste Sifon 28,5. Nu vill Sahlin ordinera färdvägen framåt, men rörelsen bör tänka själv istället.

Vilken väg ordinerar Sahlin? En total kapitulation inför Reinfeldts politik. Väljarna har valt och nu skall socialdemokratin anpassa sig. Enligt Sahlin är kärnan i valnederlaget att V kom med i det rödgröna samarbetet. Sanningen är att motståndet mot en ren allians med MP var att den inte var förankrad i partiets VU. Stora delar av socialdemokratin kände obehag inför en tredje vägen-inriktad ekonomisk politik i förbund med Miljöpartiets grönmålade liberalism. Sahlin tvingades backa inför partidemokratin, vilket för ett lyssnande demokratiskt ledarskap borde betecknas som ett framsteg.

Men Sahlin menar också att S för att komma på banan igen måste acceptera hela alliansens skattepolitik. Jobbskatteavdragen men också fastighetsskatten och rut blir röda förslag. Men talet som var ovanligt välartikulerat, bar på flera självmotsägelser. Hur ska hennes vision om en högkvalitativ välfärd och kamp för jämlikhet kunna betalas med alliansens skattenivåer?

Medan delar av välfärdsstaten går på knäna och när den centrala framtidsdiskussionen handlar om hur välfärden ska finansieras utan växande klassklyftor är Sahlins linje sänkta skatter. På samma sätt visar hon prov på ideologisk nit när hon slår fast att privatiseringsvågen och rekordvinster i välfärden inte är ett problem – en fråga där partiets röda själ står betydligt närmare väljarkårens majoritet än Sahlin gör. När högersvängen krockar med verkligheten blundar hon för verkligheten.

Som kriskommissionen visat gav Sahlins egentligen enda föreslagna reform – den gigantiska pensionärsskattesänkningen på 17 miljarder – inga väljareffekter. Däremot bidrog den till att göra valrörelsen till ett skattesänkarrace som förlorades. Bristen på handlag visar att bakom Sahlin finns ett gäng politiska tjänstemän och kommunikatörer som också måste gå nu. Deras bristande politiska fingertoppskänsla bäddade för valförlusten.

Politik handlar om att sätta agendan. Inte att springa efter sina motståndare och försöka härma deras politik. Men Sahlins analys är att eftersom vissa väljare gillar alliansens skattesänkningar ska vi inte presentera alternativ. Kruxet är att då är socialdemokratins roll som dominerande parti överspelad.

Sahlins tal hyllas av ledarsidorna på både DN och SvD vilket inte borde vara odelat positivt för de som nu vill ta Sahlins stafettpinne vidare in i ett partiledar- och linjeval. Överallt lämnar den mittenanpassade socialdemokratin rörelsen i ruiner och överallt där socialdemokratin kvicknar till igen är det med ett litet klokt steg vänsterut, mot mitten med en politik för full sysselsättning och nej till vansinniga privatiseringar.

Efter tre och ett halvt år som partiordförande erkänner Sahlin, vilket måste gå till historieböckerna, att hon inte själv trodde på den politik hon gick till val på. Av denna anledning mer än själva valförlusten är det bra att hon nu ersätts.

Mona Sahlin hade aldrig blivit vald till partiledare på det program hon i lördags, tre år efter sitt jungfrutal, presenterade. Nu krävs en ledning som förstår sitt uppdrag: att lyssna på rörelsen, vinna val och hålla ihop den stora koalitionen socialdemokratin ännu utgör. Sahlin misslyckades på alla tre punkterna. Nu får vi bara hoppas att valberedningen och hennes efterträdare tänker själv istället för att lyssna på Sahlin.

DANIEL SUHONEN

cheredaktör SSU:s tidskrift Tvärdrag