Deborah Lipstadt skriver i ”Denying the Holocaust” att även om hon inser att förnekandet av Förintelsen är helt irrationell, så vädjar den till en svärmisk sida hos oss. Vi skulle föredra att förnekarna hade rätt och vi har alla en sida som helt enkelt finner Förintelsen bortom all trovärdighet.
Försöken att förringa de oerhörda brott som begicks i Bosnien-Hercegovina under kriget mellan 1992 och 1995 är, som Steve Sem-Sandberg visade i SvD Kultur i måndags, nära besläktade med David Irvings och Robert Faurissons historierevisionism.
Fakta förvrids, förtigs eller förnekas. Skamlöst slungar förnekarna ut rena lögner, trots att korrekta fakta är lätt tillgängliga. Och bland mottagarna finns alltid någon som är beredd att svälja de förvridna budskapen.
Journalisten Tonchi Percan har länge tillhört förnekartraditionen. Han har tidigare försökt sprida sitt budskap om Bosnien i ett av granskningsnämnden fällt inslag i ”Godmorgon, Världen” i augusti 2002.
Han gör ett nytt försök på SvD Brännpunkt den 14
november.
Som en illustration till Lipstadts resonemang faller forskaren Kjell Magnusson rakt ner i Percans fälla med sitt inlägg den 19 november.
Utrymmet för denna replik tilllåter oss inte att i detalj bemöta varje sakfel, som t ex Percans oförmåga att begripa skillnaden mellan institutionen FN och den av säkerhetsrådet tillsatta expertkommissionen, eller den felaktiga orsaksrelationen mellan kommissionens slutrapport och inrättandet av brottmålstribunalen för det tidigare Jugoslavien, eller påståendet att Trnopoljelägret delvis var en ”öppen anstalt”.
Huvudbudskapet i Kjell Magnussons artikel är att inget folkmord inträffade i Bosnien. Han skriver:
”Det som inträffade mellan 1992 och 1995 i Bosnien var emellertid inget folkmord //. Ingenting tyder på att ansvariga politiker inom någon folkgrupp i Bosnien hade för avsikt att förinta en annan folkgrupp.”
Magnusson har helt fel. Tribunalen har redan fällt en dom för folkmord i Bosnien, när man den 2 augusti 2001 dömde general Radislav Krstic för
massmorden efter Srebrenicas fall i juli 1995.
Krstic medverkade aktivt i massavrättningarna av tusentals bosniakiska män och pojkar (några så unga som 14 år) och för detta dömdes han av tribunalen för folkmord till 46 års fängelse.
Det finns ett antal ytterligare folkmordsåtal under kriget i Bosnien och domen mot Krstic är knappast den sista. Slobodan Milosevic är åtalad för folkmord och för oss som varje vecka följer rättegången finns det ingen tvekan om att även han kommer att fällas när domen kommer om ungefär ett år.
De massiva bevisen, där även tiotusentals sidor beslagtagna dokument kompletterar de många vittnesmålen, ger knappast utrymme för annat än en fällande dom. Till de folkmordsåtalade hör också Radislav Brdjanin, som ledde hela den autonoma region i västra Bosnien som serberna upprättade vid krigsutbrottet. Radovan Karadzic och Ratko Mladic kan, om de grips, knappast undgå en dom för folkmord.
Tonchi Percan gör en stor affär av att ingen ännu har dömts för folkmord för brott i Omarska,
Keraterm och Trnopolje, de mest kända av de många koncentrationslägren i Bosnien sommaren 1992. Han hävdar att detta innebär att tribunalen har nyanserat och modifierat tolkningen av brotten i Bosnien, till exempel genom domen mot Milomir Stakic till livstids fängelse för brott mot mänskligheten.
Percan har fel. Brott mot mänskligheten, för vilket Stakic dömdes till ett längre straff än general Krstic, är inte ett mindre brott än folkmord, men en parallell och en minst lika grov brottsrubricering.
”Brott mot mänskligheten” som begrepp skapades av ententemakterna 1915 för att beskriva de turkiska massmorden på armenier och var brottsrubriceringen för alla grova brott mot civilbefolkningar i Nürnbergrättegången, för Förintelsen, slavarbetet och massmorden på civila.
Vi har även ställt frågan till tribunalens talesman Christian Chartier om domen mot Stakic och de domar som hittills fällts för brott i Omarska och Keraterm innebär att tribunalen har nyanserat sin bild av händelserna i Prijedor. Chartiers
svar var entydigt: ”Absolut inte”.
Percan hävdar, lika felaktigt, att ingen har dömts för brott i lägret Trnopolje, men glömmer att domen mot Stakic, som han själv åberopar, även med stor tydlighet omfattar brott i Trnopolje.
Han och Magnusson ägnar sig båda åt sifferexercis för att hävda att färre än vad som tidigare påståtts dödades eller försvann under Bosnienkriget, men tycks vara omedvetna om att Internationella Röda korskommittén just har inlett ett omfattande arbete för att revidera siffermaterialet. ”Vi tror att siffrorna är mycket högre”, säger en talesman för ICRC.
Till det vi slutligen reagerar mest mot är Percans anklagelser mot oss för att ha påstått att ”serbisk ondska” skulle ligga bakom brotten i Bosnien. Vi vill gärna slå fast att detta uttryck är Percans eget förfalskade påfund och något som ingen av oss någonsin har använt.
Vi har ständigt tagit avstånd från varje tanke på kollektiv skuld och slagit fast att brotten är individuella handlingar. Endast individer begår brott, inte folk eller nationer.
Christian Palme
journalist, Dagens Nyheter
tidigare Balkankorrespondent
Anita Jekander
författare
tidigare studiereporter i TV-Aktuellt
