Nyheten att Wikileaksgrundaren Julian Assange misstänktes för våldtäkt utbasunerades över hela världen. Besynnerligt var att kvinnan som gjorde anmälan inte själv uppgav att hon blivit utsatt för våldtäkt. Det kan tyckas angeläget att folk i allmänhet intuitivt förstår vad en våldtäkt är. Men frågan är vilken förutsättningen för det är när åklagarna inte verkar ha någon aning.

Efter att ärendet lagts ner och återupptagits har förhörsprotokollet, som ej är offentligt, publicerats i kvällspressen. Det ligger onekligen en ironisk poäng i att den av Assange hyllade friheten att lämna information nu brukats på ett sätt som slår undan benen på honom själv. Men det är alltså fråga om en person som – till dess annat visats – är oskyldig.

Chefsåklagare Marianne Ny, med specialuppdrag att utveckla utredningsmetodiken vad gäller sexbrottsärenden, har förklarat att ärendet kan ta lång tid, kanske månader. Det är märkligt med tanke på att hon, i mars i år, i en DN-intervju betonade vikten av en snabb hantering av sexualbrottsärenden. I fallet Assange gäller tydligen inte den metodiken.

Alla inser vilka konsekvenser som drabbar en person som får en sådan misstanke riktad mot sig som Assange. Att en åklagare offentligt uttalar en misstanke och det därefter verkar negligeras att skyndsamt utreda misstanken måste stå i strid med grundläggande rättsprinciper.

Fallet Assange borde få larmklockorna att ringa. Finns det en attityd kring den här typen av ärenden som gör att grundläggande rättssäkerhetsintressen åsidosätts? Att snabbt utreda fallet borde vara enkelt. Det handlar rimligtvis om att förhöra parterna, granska mailkonversation och liknande. Kanske några timmars arbete. Förhör bör självklart hållas skyndsamt eftersom minnesbilder påverkas och förändras. Särskilt när förhörsprotokoll publiceras i kvällspressen.

Assange är uthängd som misstänkt våldtäktsman och lider skada av det.Just det förhållandet verkar dock inte bekymra Marianne Ny.

CARIN STENSTRÖM

fri skribent