Min artikel och min rapport tar sin utgångspunkt i något som inte är en nyhet för den som är insatt i EU-reglerna på området: att principen om mere conduit (”budbärarimmunitet”) i e-handelsdirektivet uttryckligen balanseras av regler enligt vilka det ska vara möjligt att rikta ett föreläggande mot en mellanhand för att förhindra en överträdelse eller få den att upphöra. Direktivet uppmuntrar också till utvecklandet av uppförandekoder och alternativa tvistlösningsorgan. Det stämmer att jag i min rapport går ett steg längre och föreslår införandet av en plikt för internetleverantörer att hålla sådan uppsikt som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av tjänsten (”uppsiktsplikt”). En sådan uppsiktsplikt – som inte är någon nyhet för svensk rätt eftersom vi redan har sådana bestämmelser t.ex. på området för elektroniska anslagstavlor – är dock något helt annat än ett krav på förhandsgranskning eller allmän övervakningsskyldighet. Mitt förslag i denna del tar utgångspunkt i kritik av det faktum att principen om mere conduit enligt nuvarande regler gäller även i situationer där mellanhanden har kännedom om att det pågår överträdelser. Om en mellanhand har kännedom om överträdelser bör den, enligt min uppfattning, inte kunna hållas ansvarsfri.
Min rapport tar medvetet inte sikte särskilt på upphovsrätten. Skälet är att problemet med att det i stor utsträckning finns olagligt material på Internet inte är specifikt för sådant material. I efterhand kan jag endast beklaga att jag använde uttrycket ”oönskat material” i stället för ”olagligt material”. Min rapport handlar inte alls om att nykriminalisera visst material. Rapporten handlar om att införa nya åtgärder för att beivra förekomsten av sådant material som vi redan, i demokratisk ordning, har kommit överrens om är olagligt. Det är också sådant material jag ger exempel på, såväl i inledningen av min artikel som i min rapport.
Den forskning och de förslag till åtgärder som jag redogör för i min artikel och i rapporten har jag presenterat vid forskningskonferenser sedan flera år tillbaka. De är alltså inte på något sätt resultatet av påverkan utifrån, varken från Netopia eller någon annan. Det är så självklart att jag egentligen inte borde behöva påpeka det. Jag är dock inte förvånad över Falkvinges och Trobergs svartvita verklighetsbild – exempelvis att jag skulle förespråka förhandsgranskning av kommunikation på Internet och att mina förslag till åtgärder är ”lobbybeställda” . Genom att åberopa sådana lågvattenmärken till argument verkar det snarast som att de vill undvika en diskussion om sakfrågorna.
JOHAN AXHAMN
Doktorand i civilrätt (immaterialrätt) vid Juridiska institutionen vid Stockholms Universitet
