Håkan Holmberg

Edwardsson har gjort likadant som en del marxister gjorde under den värsta vänstervågen.

Håkan Holmberg

Om Anders Edwardsson ( Brännpunkt 26/10) hade haft rätt så skulle också Fredrik Reinfeldt idag kunna anklagas för att ha backat från sanningen, alternativt vara okunnig om Moderaternas äldre historia. Men så är det förstås inte.

Edwardsson har skrivit en bok med titeln En annorlunda historia (Timbro 2009). För att kunna kalla sig historiker krävs dock betydligt mer: Man ska ha respekt för fakta, förmåga att inse historiska situationers logik och de målkonflikter och alternativ som aktörerna stått inför, liksom att alla mänskliga handlingar får oavsedda konsekvenser.

Edwardsson har tvärtom gjort likadant som en del marxister gjorde under den värsta vänstervågen – han har skrivit en propagandaversion av svensk historia där fakta och sammanhang vänds ut och in för att motsvara en förutbestämd världsbild.

Vid ett Timbroseminarium i Uppsala våren 2010 gav jag några exempel på Edwardssons sätt att hantera det historiska materialet. Kommunismen skildras som om den vore en variant av socialdemokrati, utan någon reflektion om demokratifrågan eller om de östeuropeiska ”folkdemokratiernas” roll som förebilder för SKP/VPK under efterkrigstiden. Antisemitismen beskrivs som om den hade uppfunnits av Hitler som en ny turnering av marxismens klassbegrepp. Fascism och nazism skildras som europeiska motsvarigheter till Roosevelts New Deal (en del av min granskning finns i Frisinnad Tidskrift 3/2010).

Edwardssons skildring av rösträttsstriden är sådan att också moderater som längre tillbaka skrivit om dessa ting förvandlas till ”sossar och vänsterliberaler”. Han beskriver Arvid Lindmans rösträttsreform korrekt rent formellt, men sammanhanget saknas. Kraven på allmän rösträtt hade rests av liberaler och socialdemokrater under lång tid, Sveriges allmänna rösträttsförbund hade verkat sedan 1890, fackföreningarnas och de ideella folkrörelsernas medlemmar utövade ett starkt politiskt tryck.

Lindman befann sig därmed i en situation som innebar att om han inte själv drev igenom en reform så skulle liberaler och socialdemokrater kunna driva driva igenom något mer radikalt – inklusive majoritetsval som skulle ha upphävt högermajoriteten vid kamrarnas gemensamma voteringar.

Lösningen, proportionella val med allmän rösträtt för män till andra kammaren och bevarade men sänkta rösträttsstreck i kommunalvalen (som påverkade första kammarens sammansättning), var skicklig, även om Lindman tvingades ge upp allt fler av de avsedda ”konservativa garantierna” under processens gång. Vad gäller valsystemet så påverkades både Lindman och hans liberala motståndare Karl Staaff av ögonblickets partiintressen – men när det gällde rösträtten i sig så var det naturligtvis liberaler och socialdemokrater som länge hade spelat de pådrivande rollerna.

Högerpolitikern och chefredaktören för SvD, Ivar Andersson, sammanfattade händelserna så här i sin biografi över Arvid Lindman (1956):

”Priset för reformen och för den proportionalistiska garanti som han så uppriktigt trodde på, var högre än vad statsministern någonsin tänkt sig, och han kunde omöjligen vara döv för det berättigade i åtskilligt av den hårda kritik som serverades honom under debatten i första kammaren.”

När det gäller rösträttsreformen 1918-21 är sammanhanget inte svårare att förstå än vad det är att inse att om högern verkligen hade önskat allmän och lika rösträtt för män och kvinnor så hade man kunnat genomföra detta när som helst före 1918.

Det skedde alltså inte – och motståndet in i det sista när Nils Edéns regering av liberaler och socialdemokrater lade fram sitt förslag hade naturligtvis ingenting att göra med att det också fanns revolutionära stämningar i samhället. Liberaler och socialdemokrater ville sedan länge ha allmän rösträtt, högern ville inte. Högerns kapitulation i sista stund berodde på oro för vad som skulle ske om partiet använde sin ställning i första kammaren för att stoppa en reform. Gunnar Heckscher, professor i statskunskap och högerledare 1961-65, skrev i sin doktorsavhandling (1947):

”När den av högern behärskade första kammaren gav sitt medgivande till 1918-21 års författningsreform, skedde det däremot knappast frivilligt annat än i formell mening. Högern accepterade en på laglig väg genomförd demokrati hellre än att riskera en revolution ... Det var ej partiets eget val, icke det statsskick man ansåg vara det riktiga, i varje fall icke vid denna tidpunkt.”

Heckscher och Andersson var båda högt kvalificerade akademiker med en självklar känsla för att fakta ska respekteras och inte bortförklaras. Edwardsson följer andra principer.

HÅKAN HOLMBERG

politisk chefredaktör Upsala Nya Tidning, fil dr i historia

LÄS OCKSÅ: Brännpunkt: Sorgligt att Arkelsten backade från sanningen

LÄS OCKSÅ: Blogg: Twittermobben hånar Moderaterna

LÄS OCKSÅ: Arkelsten backar om rösträtten