Imorgon, onsdag, ställer sig EU-parlamentet av allt att döma bakom det ”2-pack” som syftar till att förstärka den ekonomiska styrningen i euroområdet. Med detta nya lagstiftningspaket ska granskningen av statsfinanserna bli tuffare. Särskilt för euroländer i ekonomisk knipa ska kraven på transparens och kontinuerlig rapportering öka.

Som en del i paketet röstar parlamentet sannolikt igenom skarpa skrivningar till försvar för fackliga fri- och rättigheter. I alla åtgärder gentemot enskilda euroländer som EU-kommissionen och rådet vidtar på basis av denna lagstiftning ska nationell lönebildning och nationella kollektivavtal respekteras. Inte ens i den mest närgångna kontrollprocessen – de makroekonomiska anpassningsprogram som Grekland, Irland och Portugal nu är inne i – ska det vara tillåtet att sätta parterna på den nationella arbetsmarknaden ur spel.

Detta är en viktig markering. Tillsammans med likasinnade ledamöter har jag arbetat hårt för att göra den möjlig. Samtidigt är den dock bara en etappseger. Dels måste skrivningarna accepteras av rådet i förhandlingarna om hur den slutgiltiga lagtexten ska se ut. Dels är det nödvändigt att skrivningarna – om de till slut blir lag – får genomslag även i tillämpningen av regelverket. Denna förstärkning av det fackliga skyddet måste leda till att kommissionen en gång för alla överger den nonchalanta linje som hittills under krisen drivits mot fackliga intressen. De fackliga fri- och rättigheterna finns fastslagna i grundläggande formuleringar i EU-fördragen, men det har kommissionen inte brytt sig om.

Kommissionens övertramp – vilka som regel välsignats i det högerdominerade rådet – har varit många. I utpressningsliknande manövrar inom anpassningsprogramen har lägstalöner sänkts, kollektivavtalsstrukturer trasats sönder och fackföreningar uteslutits från förhandlingar där de borde varit självskrivna. De grekiska, irländska och portugisiska arbetsmarknaderna har skadats av detta.

Kommissionen har även fört de fula ovanorna i anpassningsprogrammen vidare till andra sammanhang. Det har exempelvis blivit rutin att kommissionen i den ekonomiska planeringsterminen överskrider sina befogenheter genom att i anvisningar till medlemsstaterna försöka förändra den nationella lönebildningen. I de nyligen presenterade landsspecifika rekommendationerna uppmanas flera regeringar att tvinga fram sänkta löner och reformerade lönebildningssystem. Ingenting av detta får kommissionen egentligen göra.

Det finns tre huvudproblem i agerandet. För det första är det oacceptabelt att kommissionen trotsar fundamentala fri- och rättigheter. Börjar sådana värden naggas i kanten är vi ute på ett farligt sluttande plan.

För det andra är det kontraproduktivt av kommissionen att försöka slå sönder fackliga organisationsstrukturer och mekanismer för dialog mellan parterna. Effekten blir att förtroendet raseras. Särskilt dumt är detta i ett krisläge där det är nästintill omöjligt att skapa stabilitet om inte alla samhällsaktörer samverkar. Den framgångsrika svenska krishanteringen på 90-talet är ett exempel på värdet av en hög grad av förtroende mellan centrala aktörer. Utan ett nära samarbete hade hanteringen aldrig blivit så effektiv som den blev.

För det tredje är det förödande att kommissionen så envetet försöker urholka tryggheten på nationella arbetsmarknader. Ingen vinner på otrygghet och i en djup ekonomisk kris blir de negativa konsekvenserna extra stora. Arbetsmarknadsreformer är motiverade i vissa EU-länder, men de måste genomföras under kontrollerade former där de nationella parterna har huvudansvaret och EU-nivån avstår från att lägga sig i.

Processen med ”2-packet” är en utmärkt möjlighet att börja ställa saker och ting till rätta. Troligtvis gör parlamentet sitt på onsdag genom att anta de skrivningar till försvar för fackliga fri- och rättigheter som nu ligger på bordet. Därmed är det upp till rådet att ta ett aktivt ansvar. Särskilt viktigt blir det att den svenska regeringen tar tag i saken. Skrivningarna måste finnas med i den slutliga lagtexten. Sedan måste det sättas hård press på kommissionen för att säkerställa att de implementeras som de ska. Därefter är det hög tid att definitivt sätta stopp för kommissionens övertramp även i de bredare sammanhangen.

Nu måste det bli ordning och reda igen. Om övertrampen tillåts fortsätta finns risken att kommissionen på allvar börjar hota även de svenska kollektivavtalen. Där vill vi absolut inte hamna.

OLLE LUDVIGSSON (S)

europaparlamentariker