I vårens avtalsrörelse har fackföreningarna spänt musklerna. Flera branscher utsattes för strejk. För mig som icke-facklig är tuppfäktningen fånig med tanke på att jobbskatteavdraget har gett mer än någon facklig förhandling.
Fackets makt måste minskas i jämförelse med arbetsgivarens. Facket skapar inte jobb, utom för sina egna ombudsmän. Nya jobb skapas av företagare som tar risker med kapital, tid och engagemang. Då måste de ha mer att säga till om. Men ett fack med överdrivet mycket makt skrämmer företagen att anställa och hindrar dem att växa.
Rådande arbetsrättsliga lagar stiftades under 1970-talet för en annan arbetsmarknad. Industrisektorn har minskat, medan tjänsteföretagen ökat. Allt färre väljer att gå med i ett fackförbund. Signalen är tydlig om att vi måste tona ned fackets roll.
Den arbetsrättsliga terminologin bygger på motsättning, medan det moderna arbetslivet förutsätter social kompetens och samarbetsförmåga. Begreppen konflikt och stridsåtgärder får mig att associera till krig. Fackföreträdare kampanjar med tröjtexten ”Hårda tag” och förväntar sig bli lyssnade på. Sympatistrejk härleds till att arbetare ska visa solidaritet med arbetare i en helt annan bransch. Vid strejk blir arbetsgivaren, som ofta är en företagare, drabbad. Med jobb som blir ogjort, utmålad som en omedgörlig pamp, vilket i sin tur spär på de företagarfientliga myterna om att företagare skor sig på andra, stoppar pengar svart i egen ficka och utnyttjar arbetskraft. Myter som minskar förtroende för företagare, vilket är en förlust för samhället.
Fackets kollektivistiska syn på anställda är skadlig för tillväxt, menar jag. Jämlikhetsresonemanget innebär att facket på sina håll förhandlar om löneförhöjningar. Det finns en rädsla att avundsjuka ska uppstå om kollegorna får reda på vilken höjning en belönad person har fått. Men varför berätta för kollegor om sin löneförhöjning? Det är ju en överenskommelse med arbetsgivaren. Med individuell lönesättning rätt över baserad på insikt i den anställdes insats är jag övertygad om att den personliga prestationen skulle öka. Men facket menar att jobbet inte är någon tävling. Fast konkurrensen med sig själv är positiv för att inte stagnera. För att öka motivationen, höja kvaliteten och effektivisera arbetet.
Facket är en bromskloss i att reformera arbetsrätten och däribland att slopa turordningsreglerna till förmån för att behålla arbetskraft utifrån kompetens. Vi behöver en flexibel arbetsmarknad där företagare får bestämma vilken kompetens som krävs för att bli konkurrenskraftig.
Vissa av fackets uppgifter måste finnas kvar och säkras i lag. Varje arbetsplats måste ha skyddsombud som utifrån ett säkerhetsperspektiv kan se på lokalens fysiska och psykiska rum med klara ögon för att i värsta fall stänga den, men också vara en kunnig person som kan förebygga risker.
Det är också viktigt att arbetsgivaren informerar de anställda, vilket skapar delaktighet och trygghet. Det måste även vara möjligt att göra sin röst hörd utan att straffas. Självklart utförs ett bättre arbete om man får vara delaktig.
Att minska fackets roll ingår i en reformerad arbetsrätt som gör det lättare att anställa och i större utsträckning tar hänsyn till företagarnas behov och önskemål. I företagen växer de nya jobben fram. Jobb som kan ge oss skatteintäkter till en framtida förnyad välfärd.
HELEN TÖRNQVIST
riksdagskandidat och kandidat till stadsfullmäktige,
Centerpartiet i Stockholms stad
