När medierna skriver mycket om våldtäktsmål utbryter rädsla och undfallenhet i Åklagarmyndigheten. Fall som redan lagts ned tas upp igen. Här en demonstration i Stockholm mot våldtäkter. Foto: Jessica Gow/scanpix
De båda Stureplansprofilerna släpptes nyligen fria efter att ha suttit häktade några veckor och åklagaren lade ned förundersökningen.
Därmed fick alla sexualbrottsfixerade journalister med dragning åt det populistiska hållet tillfälligt full sysselsättning.
Ingenting tycks vara mer säljande än sexuella aktiviteter utövade på ett svinaktigt sätt. Med sådana journalistiska preferenser blir orsaken till åklagarens beslut ointressant.
Alla utgår ifrån att profilerna är skyldiga. Tanken på motsatsen har inte slagit någon. Inte heller tanken att påstådda brott måste bevisas.
Argumenteringen förs utifrån frågeställningen: hur ska de kunna fällas?
Målsägandebiträdet Elisabeth Fritz uttalar i DN 30/8 att nedläggningsbeslutet kan ha sin förklaring i att åklagaren har titeln assistentåklagare och därmed begränsad erfarenhet.
Detta ger en påminnelse om att advokattiteln inte alltid är någon garanti för kunskap, erfarenhet och gott omdöme.
Fritz kan däremot vara förvissad om att den åklagare som tilldelas mål har tillräcklig kompetens för uppgiften. Inga ovidkommande faktorer styr valet av åklagare.
Fritz har antytt att hon kommer att begära överprövning av beslutet. Oavsett om detta är motiverat eller ej är det tänkbart att en sådan begäran kommer att beviljas.
Skälet är att det hos Åklagarmyndigheten har utvecklats en undfallenhetspraxis till följd av den uppmärksamhet som sexualbrotten får.
Detta har medfört att alltför många nedlagda ärenden i sådana mål har återupptagits när så begärts. Att ärendena sedan åter lagts ned sedan någon meningslös åtgärd vidtagits får betydligt mindre publicitet.
Ett belysande exempel är fallet med de tre ishockeyspelarna som 2005 anhölls som misstänkta för våldtäkt. Utredningen lades snabbt och föredömligt ned sedan åklagaren konstaterat att brott inte kunde styrkas.
Beslutet ändrades dock sedan fallet uppmärksammats i pressen. Ändringen beskrevs som ett kraftfullt agerande mot ett felaktigt beslut. Men efter några ytterligare åtgärder lades utredningen åter ned.
Bevisvärdering är en av åklagarnas huvuduppgifter och i en verksamhet med begränsade resurser är det viktigt att avbryta en utredning i tid.
Detta är elementärt och helt i enlighet med rättegångsbalken.
Trots det har man från ledande åklagarhåll länge förmedlat ett annat budskap i avsikt att blidka en okunnig och okritisk opinion. I stället för att bemöta kritiken och hyfsa debatten har man mot bättre vetande förespeglat allmänheten att förbättrade utredningsåtgärder skulle kunna höja åtalsfrekvensen.
Till åklagarna har man vänt sig med den floskelartade uppmaningen ”vi ska vända alla stenar”.
Denna undfallande hållning har på sikt visat sig förödande då åtalsfrekvensen förblivit låg.
Som åklagare är man underkastad ett objektivitetskrav. Det gör att man förutom målsäganden även har den misstänkte att ta hänsyn till. Ingen bör därför vara misstänkt längre än nödvändigt för ett så allvarligt brott som våldtäkt.
En alltför stor ändringsbenägenhet vid begäran om överprövning strider mot denna princip.
Följden blir att åklagarna hämmas i sin verksamhet. Detta i sin tur leder till att misstänkta riskerar att behöva sitta frihetsberövade alltför länge, medan åklagarna vänder stenar i onödan.
Huvudproblemet vid våldtäktsutredningar gäller bevisfrågorna och det måste framhållas att många anmälningar innehåller märkliga inslag.
Det är närmast omöjligt att på ett meningsfullt sätt driva en undersökning med en mål
sägande som inte har mer att bidra med än att hon har en känsla av att hon våldtagits därför att hon vaknat i fel säng. Men så ser faktiskt många anmälningar ut.
Med förhoppningen att fler ska kunna dömas för våldtäkt föreslår Madeleine Leijonhufvud på SvD Brännpunkt 9/9 att lagen åter ska ändras. Det ska stadgas samtycke vid samlag, tycker hon och bidrar välvilligt med förslag på frågor som åklagaren borde ställa till den misstänkte.
Man tackar! Men vari ligger det nya och på vilket sätt skulle bevisproblemen minska? En av förutsättningarna för våldtäkt är ju bristande samtycke.
Leijonhufvud talar om anpassning till verkligheten. Till denna är hon välkommen.
Tvärt emot vad som ofta påstås tillhör sexualbrotten de brott som utreds bäst.
Det vore därför förnämligt om de som förfasar sig över hur dessa utredningar sköts som omväxling började intressera sig för någon annan brottstyp – förslagsvis bedrägerier.
En sådan granskning lär dock utebli då utrymmet för hysteriska reaktioner torde vara minimalt.
ROLF HILLEGREN
ANDERS HALFWORDSON
ANNA PETTERSSON
ANDERS SUNDHOLM
Kammaråklagare vid City Åklagarkammare i Stockholm
