Efter att ha tagit del av domen och stora delar av förundersökningsmaterialet i fallet där Thomas Quick dömdes för mord på den norska flickan Therese Johannessen kan jag konstatera att professorn och minnesexperten Sven-Åke Christiansons agerande i detta sammanhang ter sig uppenbart problematiskt. Den bekymmersamma bilden förstärks efter en genomläsning av den bok om seriemördare som Christianson i dagarna publicerar på Norstedts förlag.
Ett dilemma under rättegången mot Quick var som Hedemora Tingsrätt konstaterar att den åtalade, ”så vitt framkommit utan påverkan” vid flera tillfällen ”ändrat sina uppgifter”. På basis av vad bland andra Christianson berättar konstaterar man dock att detta inte behöver ”vara ägnat att minska tilltron till Thomas Quicks uppgifter”.
Den som önskar sätta sig in i den minnespsykologiska forskning som ligger till grund för denna bedömning får dock svårig- heter, eftersom något skrivet sakkunnigutlåtande inte inlämnats. Istället sammanfattas Christiansons vittnesmål i fem meningar på sid 17 i den fällande domen.
Christianson berättar här enligt tingsrätten att det kan finnas ”skyddsmekanismer som omedvetet verkar för att förtränga” minnesbilder från traumatiska händelser. Vidare förklaras att de händelser Quick beskrivit ”har ett starkt symbolvärde” för honom och att han på grund av detta ”har behövt flera försök att nå fram”. Slutligen konstateras att ”detta successiva närmande kallas hypermnesi”.
Ett sakförhållande Christianson dock inte tycks ha förklarat för rätten är att polisen ”efter samråd med docent Christianson” 1997-06-06 korrigerade en felaktig uppgift från Quick om i vilket område det skulle vara möjligt att finna en markering i ett träd. Syftet med detta sägs enligt ett PM ha varit att detta anses öka Quicks möjligheter att ”nå framgång” i en nära förestående vallning.
En annan uppgift som inte omnämns i domen är att Christianson parallellt med att han arbetade som konsult under för- undersökningen och som vittne i tingsrätten förde egna samtal med Quick där fallet diskuterades.
Beträffande bortträngning av traumatiska minnen tycks Christianson inte ha nämnt att teorin vid denna tid var (och fortfarande är) mycket kontroversiell i forskarvärlden.
Christianson tycks inte heller ha förklarat att begreppet hypermnesi beskriver en experimentell effekt som tar sig uttryck i att försökspersoner ibland kommer ihåg fler detaljer från en händelse vid ett andra försök att minnas dem än vid ett första.
Hypermnesi är alltså inte en beskrivning av en psykologisk mekanism som kan få brottsmisstänkta individer att lämna motstridiga uppgifter om ett skeende i olika polisförhör.
I sin bok om seriemördare presenterar Christianson material från de bandade intervjuerna han gjort med Quick vid sidan av polisutredningarna. Han konstaterar att han genom dessa intervjuer har lärt sig ”mycket om hur en gärningsman tänker och fungerar”. I ett resonemang som avslutar hans beskrivning av samtalen med Quick konstaterar Christianson att hans genomgång ”visar hur en sadistisk gärningsman ständigt hittar nya offer”. Han beskriver vidare att när Quick ”tar tillbaka sina erkännanden får det sadistiska beteendet fritt utlopp i medierna där han med hjälp av ’experter’ och journalister kan ge sig på vård- och utredningspersonal i ett välregisserat medievåld”.
Christiansons upplevelse att den negativa uppmärksamhet han och andra på senare tid varit utsatt för i medierna kan definieras som sadistiskt våld, stämmer naturligtvis till eftertanke. En kvalificerad kritisk och öppen diskussion av forskares slutsatser och även deras etiska agerande i detta fall torde vara såväl nödvändig som väl förenlig med den hypotesprövande och förnuftsbaserade kunskapstradition den vetenskapliga psykologin ansluter sig till.
I detta fall kompliceras dock en sådan diskussion av att Christianson här agerat på arenor som ligger utanför de ordinarie vetenskapliga systemens räckvidd. Det ter sig osannolikt att de resonemang om bortträngning och hypermnesi som refereras i domen skulle ha kunnat passera ett inomvetenskapligt granskningsförfarande.
Att medvetet undanhålla det faktum att man själv ändrat i en vittnesutsaga skulle mycket väl ha kunnat bli bedömt som forskningsfusk i en kollegial granskning om det förekommit inom ramen för ett minnespsykologiskt experiment.
En etisk kommitté skulle sannolikt ha sett problem med att en forskare genomför djupintervjuer med en tvångsvårdad patient som han aktivt deltar i en förundersökning mot. Som minimum borde en sådan kommitté ha krävt att Christianson inhämtat informerat samtycke från patienten och att han accepterat att ett sådant samtycke när som helst, även decennier senare, kan tas tillbaka. Djupintervjuerna skulle i så fall inte ha kunnat publiceras om Quick, som i detta fall, gett uttryck för att han upplevt detta som integritetskränkande.
Christianson har under ett par decennier varit en av de företrädare för den vetenskapliga psykologin som flitigast anlitats av svenska medier, bokförlag och domstolar. Trots det har kvalificerad kritik av hans i dessa sammanhang ofta mycket oortodoxa agerande i vetenskapliga frågor lyst med sin frånvaro.
Den indirekta sanktion av hans verksamhet som vi forskare genom vår tystnad därmed bidragit till kommer sannolikt att få flera negativa konsekvenser. En av de mer tragiska torde vara att svenska myndigheter och domstolar i framtiden kom mer att bli mer skeptiska till användande av vetenskapligt baserad psykologisk kunskap då det gäller att utreda och beivra brott.
RICKARD L SJÖBERG
docent i Medicinsk Psykologi, Centrum för klinisk Forskning vid Centrallasarettet i Västerås och Uppsala
