I och med Lissabonfördraget går vi in i en ny fas vad gäller samordningen av EU:s ut- rikes- och säkerhetspolitik. Detta är en viktig och positiv utveckling.
Ska vi som européer få genomslag för våra värderingar på den globala arenan, och inte överlåta den åt destruktiv maktkamp mellan stormakter som USA, Kina och Ryssland, är en mer gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik nödvändig.
De föga detaljerade formuleringarna i fördraget håller nu snabbt på att bli något mycket konkret. Nu formas en gemensam ut-rikestjänst, EAS, vad man kan kalla EU:s ut- rikesdepartement, genom sammanslagning av stora delar av kommissionens, rådets och – i viss utsträckning – medlemsstaternas utrikesförvaltningar.
Var och en som känner till EU inser att en sådan operation innebär dragkamp mellan olika intressen. Sverige har – oavsett regering – traditionellt verkat för att EU:s utrikessamarbete i huvudsak ska bygga på en mellanstatlig modell. Detta till skillnad från många andra mindre medlemsstater som har ansett att kommissionen är deras bästa vän, och en viktig balanserande kraft i förhållande till EU:s stormakter. Sverige har också alltid betonat de civila delarna av samarbetet i förhållande till de militära.
Nu måste man fråga sig om den synen håller. Den mellanstatliga dimensionen verkar bli alltmer dominerad av stormakternas alltför ofta militära intressen, medan kommissionen kämpar för att bevara tyngden på andra delar som bistånd och civil krishantering.
Under det svenska EU-ordförandeskapet sa regeringen att arbetet med Lissabonfördraget och EAS gick bra, och var ett lyckat resultat av ordförandeskapet. Men som vi nu ser är detta en komplicerad process där många olika intressen är inblandade. Utmaningen är att få dessa att dra åt samma håll för att få ett EU som tar sitt ansvar som viktig global aktör.
Britterna har fått en tung roll i och med att Catherine Ashton har blivit EU:s utrikeschef. Ashton är den som med sin plattform både i rådet och i kommissionen ska se till att EU mer än hittills börjar gå åt samma håll. Detta verkar vara en nagel i ögat på Frankrike och Tyskland som nu kämpar intensivt för att sätta sin prägel på EAS.
Nu handlar debatten mycket om ställningen för det EU-organ som kallas CMPD, där de civila och militära delarna av EU:s freds-bevarande operationer klokt nog ska samlas. 75 procent av EU:s operationer är civila, men nu kommer alltfler oroande rapporter som tyder på ett ökat militärt fokus.
I ett starkt kritiskt brev till Ashton från ledande Europaparlamentariker påpekas att 18 av 23 strategiskt planeringsansvariga, samt den yttersta ledningen, har militär eller försvarspolitisk bakgrund.
EU måste fortsätta driva frågor som kärnvapennedrustning och civila insatser snarare än mili- tära. Vi kan aldrig acceptera att pengar tas från EU:s budget för fattigdomsbekämpning till att finansiera militära satsningar.
Utrikesminister Carl Bildt har inte gjort mycket väsen av sig beträffande EAS, förutom att han protesterat mot hur EU:s nya Washington-ambassadör utsågs. Men förra veckan skickade Carl Bildt och David Miliband, Storbritanniens utrikesminister, ett brev till Ashton med en rad krav vad gäller personal, finansiering och struktur för EAS.
Mycket håller vi med om, men på en avgörande punkt tiger Bildt, nämligen om den ovan beskrivna risken för militari- sering av EAS och omfördelning av bistånds-ansvaret . När vi nu skapar en mer samlad hantering av EU:s kapacitet för krishantering, är det olyckligt att den domineras av militära chefer trots att EU:s krisinsatser främst är civila.
Problemet är att EU:s stormakter ofta sitter mera fast i militära perspektiv, medan vi social- demokrater vill betona de civila, och på sikt till exempel skapa en civil insatsstyrka som snabbt och effektivt ska kunna ingripa vid katastrofer. Det är också oroande att EU:s ”utrikesminister”, som ska ha ett strategiskt samordningsansvar för hela utrikes- och säkerhetspolitiken inklusive biståndet, helt verkar sakna bistånds- och utvecklingsexpertis i sin stab.
Så – vi ifrågasätter om Bildts allians med britterna är vad som nu behövs. Landet är trots allt en kärnvapenmakt med globala ambitioner och en egen stol i FN:s säkerhetsråd – och historiskt därför ett av de medlemsländer som har varit mest skeptiskt till en kraftfull samordning av EU:s utrikespolitik. Frågan är: Vilken linje driver Bildt i dessa avgörande frågor?
URBAN AHLIN (S)
talesman i utrikesfrågor, riksdagsledamot
GÖRAN FÄRM (S)
EU-parlamentariker, talesman för de europeiska socialdemokraterna i budgetfrågor
