Alla länder kan inte spara sig ur krisen.

Pontus Braunerhjelm

Efter ett starkt 2010 präglat av höga tillväxttal och framtidsoptimism har förväntningarna på kort sikt radikalt förändrats. Återhämtningen i den globala ekonomiska utvecklingen har stannat av. Tillväxttakten är svag eller obefintlig i USA, Japan och stora delar av Europa. EU:s ekonomiska lokomotiv Tyskland uppvisade en tillväxt på endast 0,1 procent under andra kvartalet. Kina tillsammans med ett fåtal andra länder är undantagen.

Står den globala ekonomin inför en ”perfekt storm” med fallande tillgångsvärden, svag efterfrågan och risk för fortsatt hög arbetslöshet? Mot bakgrund av att en stor del av den ekonomisk-politiska åtgärdsarsenalen förbrukades under finansmarknadskrisen 2008–2009 är frågan berättigad.

Problemen och förutsättningarna ser dock annorlunda ut i världens tre dominerande ekonomiska centra – EU, Kina och USA. I USA finns medlen för att komma ur den ekonomiskt besvärliga situation som landet befinner sig i, men den politiska viljan saknas. I EU finns den politiska viljan i högre utsträckning, men medlen saknas. Kina försöker samtidigt kyla av sin överhettade ekonomi genom en mer restriktiv ekonomisk politik. Dödläget leder till att den globala ekonomiska utvecklingen till stora delar blir beroende av vad som händer i Kina.

Förutsättningar och åtgärder som diskuterats skiljer sig åt mellan de olika ekonomiska regionerna. I huvudsak behövs åtgärder på tre plan:

1. För det första måste världens ledare, främst inom EU och USA, ta sitt politiska ansvar och verka för en global lösning på krisen. I USA finns förslag på hur en skuldsanering på medellång sikt kan kombineras med ett bibehållande av efterfrågestimulans på kort sikt. Dessa konstruktiva förslag att åstadkomma budgetbalans har dock hittills stoppats av Tea-Partyrörelsen.

2. För det andra måste politiska låsningar kopplade till den ojämnt fördelade statsskuldssituationen bland EU:s medlemsländer övervinnas. Ett intressant förslag som lanserats är att en EU-obligation skulle kunna användas för upp till 60 procent av ländernas statsskulder, men därutöver får länderna själva svara för säkerheten för sina skulder. Det kan vara en del av en lösning.

Minst lika viktigt är att inom EU införa ett finanspolitiskt ramverk, ungefär efter den modell som Sverige införde på 1990-talet. Detta måste kombineras med trovärdigt kontrollsystem, effektiva sanktioner och uppföljning. Förslaget från kommissionen att överföra mer av fiskal makt till EU är en dålig idé, det finns inga skäl att kasta goda pengar efter dåliga.

3. För det tredje, och allra viktigast, är att den ekonomiska politiken fokuserar på tillväxtförutsättningarna. Det handlar om en ekonomisk politik som vilar på två pelare: en globalt konkurrenskraftig uppbyggnad av kunskap (utbildning och forskning) och effektiva mekanismer för att omvandla denna kunskap till innovationer samt växande och nya företag. För det krävs decentraliserade och marknadsstyrda processer. Här rör sig EU, Kina och USA åt olika håll.

I EU tenderar lösningarna präglas av mer överstatlighet och centralism, nyligen illustrerat av att statscheferna i Tyskland och Frankrike gemensamt förordat en ”EU-regering”. Detta kombineras med brandkårsutryckningar, där åtgärder genomförs för att tillfälligt förbättra utseendet för några av EU:s medlemsländer. Denna botox-politik är inte långsiktigt hållbar.

USA har en tydligare politik riktad mot företagande (till exempel sänkta arbetsgivaravgifter) och ökad marknadsdynamik kombinerad med större riktade infrastruktursatsningar. Kina står inför en svår omställning där politisk centralism ska kombineras med mer marknadsstyrda processer. Att politiska förändringar kan ske snabbt och bli omvälvande framgår tydligt av utvecklingen i Nordafrika.

Risken för en djup recession bör tas på största allvar. Skulle en sådan utveckling realiseras kommer Sveriges ekonomiska förutsättningar försvagas. Finans- ministern gör rätt i att vara försiktig med statens utgifter. Samtidigt kan inte alla länder spara sig ur krisen och Sveriges relativt starka utgångsläge gör det svårt att försvara en ”time-out” från reformpolitiken.

Finans- och penningpolitik kan kortsiktigt parera svängningar i ekonomin, men en långsiktigt uthållig tillväxt kan bara uppnås om den ekonomiska politiken i betydligt högre utsträckning fokuseras på förutsättningar för entreprenörskap, innovation och företagande.

Det som hittills läckts från den kommande budgetpropositionen tyder visserligen på en fördjupad probleminsikt, men kombinerat med minimalistiska åtgärder för att stärka ekonomins utbudssida. Ytterligare insatser för att minska regelbördan och förbättra rörligheten på arbetsmarknaden är några centrala faktorer. Asymmetrin i dels inkomstskatten mellan utländsk och svensk arbetskraft som expertskatten tyder på, dels i svenska och utländska kapitalskatter, bör leda till att mer konkurrenskraftiga nivåer införs. Särskilt i en global ekonomi som allt mer präglas av rörlighet hos kunskap, kompetens och kapital.

PONTUS BRAUNERHJELM

professor i nationalekonomi och chef för Entreprenörs- kapsforum, tidigare huvudsekreterare i regeringens Globaliseringsråd