På SvD Brännpunkt den 22 januari lyfter två statsvetare frågan om partier på Europanivå. Deras inlägg är en del av en diskussion som väl speglar den utveckling EU befinner sig i, där den federala prägeln gradvis vunnit mark över en modell baserad på samarbete mellan länder.
I en union som allt mer antar formen av en statsbildning finns ett grundläggande demokratiskt problem i att ett demos, det vill säga ett folk, inte existerar för Europa.
I stället för att låta detta faktum vara vägledande vid den fortsatta utformningen och utvecklingen av EU försöker unionens makthavare på ett konstgjort sätt tvinga fram en europeisk statsbildning, genom att uppifrån konstruera institutioner och strukturer för det europeiska folk som inte finns.
Diskussionen kring Europapartier och deras finansiering med offentliga medel ska bedömas utifrån detta perspektiv.
I det senaste fördraget för EU, Nicefördraget, heter det i artikel 191:
”Political parties at European level are important as a factor for integration within the
Union. They contribute to forming a European awareness and to expressing the political will of the citizens of the Union.”
Men det är inte medborgarna som kämpar för Europapartierna, och därmed är det inte heller deras politiska vilja som uttrycks i partierna. Det är den politiska maktelitens skapelse och projekt. Det utgör ett av EU:s grundläggande problem.
Ett andra problem är att partierna utgör ytterligare ett steg på vägen mot det gradvisa skapandet av en europeisk statsbildning. Tillsammans med en gemensam valuta, gemensamt försvar, gemensam utrikes- och säkerhetspolitk, gemensam asyl- och flyktingpolitik anses det även behövas ett gemensamt partiväsende för den gemensamma staten.
Det är dock troligt att en stor andel av medlemsländernas befolkning inte i dagens situation vare sig efterfrågar eller ens anser det vara nödvändigt med en europeisk federation. Möjligheterna att påverka eller identifiera sig med Europapartierna är liten.
I höstas nåddes en överenskommelse mellan EU-parlamentet och
ministerrådet kring regler för hur ett Europaparti ska identifieras samt hur finansieringen ska gå till.
I praktiken innebär beslutet en ekonomisk förstärkning av de redan existerande politiska partierna på europeisk nivå. Men regleringen, som kommer att börja gälla efter östutvidgningen av EU, kommer att kräva att ett europeiskt parti ska vara representerat i minst en fjärdedel av medlemsländerna.
Det kommer i sig att innebära att det i huvudsak är de Europapartier som speglas av den konservativa och socialistiska gruppen i EU-parlamentet som kommer att vara berättigade till ekonomiskt stöd.
Under detta budgetår är cirka 8,4 miljoner euro avsatta till partistöd. Högst troligt är storleken på denna utgiftspost bara en början eftersom EU-parlamentet har avgörande makt över budgeten och inget tyder på framtida återhållsamhet bland ledamöterna.
I praktiken går förslaget om Europapartier ut på att de stora partigrupperna, konservativa och socialdemokrater, tilldelar sig själva mer av skattebetalarnas
pengar.
Men än värre är att systemet bygger på politisk censur. För att identifieras som ett politiskt parti krävs - sägs det i regleringen - att det är nödvändigt för Europapartierna att respektera unionens grundläggande principer.
Det kan komma att innebära att partier som är kritiska till olika delar av unionen, som till exempel kapitalets obegränsade rörlighet och/eller Schengensystemet, kommer att få svårigheter med att komma ifråga för finansiering.
Inte heller partier som av till exempel antifederalistiska skäl inte önskar identifiera sig som ”europeiska”, och som hellre väljer att verka utifrån nationella, globala eller lokala program, kan vara säkra på att vara berättigade till ekonomiskt stöd.
En kontroll av partierna kan begäras i EU-parlamentet, och det kan komma att innebära att vissa politiska partier inte anses leva upp till regleringens standard.
Jag är en av de ledamöter i EU-parlamentet som har fört frågan till EG-domstolen för rättslig prövning av regleringen kring stadgar och
finansiering av politiska partier på europeisk nivå.
Syftet med den rättsliga prövningen är bland annat att få EG-domstolens syn på regleringens förenlighet med såväl grundläggande rättigheter som gällande principer kring EU:s lagstiftning.
