Om det mot förmodan är så att europakten för Sveriges del bara skulle föreställa en meningslös diskussionsklubb så är det ingen förlust att stå utanför.

Jimmie Åkesson, Erik Almqvist, Johnny Skalin

Det står nu ganska klart att samtliga regeringspartier tagit ställning för ett svenskt medlemskap i europakten. Det är inte lätt att hänga med i argumentationen men bland alla fina floskler går det egentligen enbart att urskilja ett argument bakom ställningstagandet. Man konstaterar att Sverige påverkas av krisande euroländer och att det därmed vore bra om Sverige kunde få mer inflytande i Europa.

Det är riktigt men det är inget argument för att Sverige ska gå med i ett samarbete som inte ger oss någonting tillbaka. Läser man det senaste läckta utkastet till avtalet för europakten står det klart och tydligt att icke-euroländer inte ges något som helst inflytande om de väljer att gå med.

I artikel 12 står, förutom att det enbart är euroländerna som ska ha rösträtt, följande: ”Ordföranden för EU17 ska underrätta de deltagande parterna vars valuta inte är euron samt övriga EU-länder om förberedelser och slutsatser från sammanträdena. Ordföranden skall även informera Europaparlamentet om slutsatserna”.

Det framgår tydligt, enligt detta utkast, att ett medlemskap i pakten inte innebär att Sverige får mer att säga till om än om vi som andra EU-länder väljer att stå utanför. Det pakten däremot resulterar i är att vi binder Sverige till alla eller delar av paktens regler. Det ter sig för oss som mycket egendomligt varför man skulle vilja ge bort svenskt självbestämmande utan att få något som helst tillbaka. När en del borgerliga debattörer hävdar att de ställer som krav att Sverige inte ska binda sig till paktens regler blir det hela väldigt egendomligt.

Europakten handlar i grunden just om regler. Tittar man på punkt 1 av artikel 1 så kan man läsa följande:

“Genom detta avtal går de deltagande parterna med på att, som medlemmar I EU, stärka de ekonomiska fundamenten för EMU genom att införa ett antal regler, syftandes till att fostra budgetär disciplin, att stärka koordineringen av ekonomisk politik och för att förbättra den interna styrningen inom euroområdet och därigenom stödja EU:s målsättning om långsiktig tillväxt och sysselsättning”.

Tar man bort alla regler så finns det ingen pakt kvar. Frågan blir då vad det är man egentligen vill gå med i? Vi fruktar att detta är ett försök att, med hjälp av en genväg, föra Sverige närmare euron samtidigt som man lägger ut dimridåer om att det svenska deltagandet enbart handlar om att ta Sverige in i en oskyldig liten diskussionsklubb. Vi köper inte detta och om det mot förmodan är så att europakten för Sveriges del bara skulle föreställa en meningslös diskussionsklubb så är det ingen förlust att stå utanför.

Man kan också fråga sig om en samordnad strategi som enbart fokuserar på åtstramningar och budgetdisciplin verkligen är rätt modell för de krisande länderna i EMU-området. Så väl alliansen som Socialdemokraterna brukar framhålla att det är tack vare åtstramningarna och vårt finanspolitiska ramverk som vi tog oss ur 90-talskrisen. De åtgärderna är naturligtvis en del av förklaringen men man glömmer bort betydelsen av vår självständiga penningpolitik som möjliggjorde en flytande krona. Genom att kronan deprecierades ökade efterfrågan på svenska varor vilket drev på ekonomin. Detta tillsammans med budgetdisciplin tog oss upp ur krisen. Ska man förorda det svenska receptet från början av 90-talet kan man inte glömma bort penningpolitikens betydelse.

Är det något vi ska lära EMU-länderna så är det att det inte är tillräckligt med ett finanspolitiskt ramverk utan att man även måste bedriva en självständig penningpolitik. Det är dags att en gång för alla dödförklara euron och återinföra fria valutor i ett Europa av självständiga och handlingskraftiga nationer.

JIMMIE ÅKESSON (SD)

partiledare

ERIK ALMQVIST (SD)

ekonomisk-politisk talesperson

JOHNNY SKALIN (SD)

ledamot EU-nämnden