Europeiskt ledarskap spelade en avgörande roll för framgångarna i de förhandlingar som ledde fram till Kyotoprotokollet 1997, världens första lagligt bindande överenskommelse om att motverka klimatförändringarna. På samma sätt kommer det att vara avgörande för att säkra ett uppföljande avtal i december – något som världen är i desperat behov av om farliga temperaturstegringar ska kunna undvikas. Ändå tycks det, så här bara en månad före toppmötet i Köpenhamn, som om Europa har gått vilse.

Eftersom vi fortfarande har djupa klyftor mellan i-länder och u-länder är det helt avgörande att skapa förtroende för att sedan bygga upp ett gemensamt arbete mot klimatkrisen – på och efter Köpenhamnskonferensen. För att skapa ett sådant förtroende, och det samarbete som det föder, måste de utvecklade länder som är mest ansvariga för utsläpp av växthusgaser leverera både en omfattande, förutsägbar finansiering och en tekniköverföring i stor skala till fattigare länder. Utan ett sådant stöd kan utvecklingsländer inte rimligen förväntas driva frågor som ren energi, bevarande av skogar och andra åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser i den omfattning och den takt som krävs.

Trots denna nödvändighet har inget utvecklat land utom Norge formulerat något genomarbetat förslag på en nord-sydlig klimatfinansiering och kunskapsflöden. EU, som länge legat i tätposition när det gäller att sätta mål för utsläppsminskningar, bör lägga en grund som gör det möjligt för ut vecklingsländer, särskilt stora ekonomier som Kina, Indien och Brasilien, att följa efter. Istället splittras de 27 EU-länderna i grälande grupper där gamla och nya medlemmar inte lyckas komma överens om en gemensam internationell förhandlingsposition.

En annan läxa från Kyoto är att internationella åtaganden som länder gör inte är på riktigt eller möjliga att genomdriva förrän de stöds av nationell lagstiftning eller andra rättsliga åtgärder. Både Kanada och Japan misslyckades med att vidta åtgärder i det egna landet för att minska utsläppen och klarade följaktligen inte Kyotomålen. Kongressen i USA lyckades inte ens ratificera Kyotoprotokollet. Tolv år senare, när effekterna av klimatförändringen intensifieras, är det helt avgörande att alla länder bekräftar sina åtaganden från Köpenhamn med nationella handlingsmandat. Det är därför den amerikanska kongressen har kommit att spela en så viktig roll. Om kongressen antar en lag om minskning av utsläpp skulle det bli mycket tydligare för den övriga världen att USA denna gång menar allvar med att motarbeta klimatförändringen.

Vad mer krävs av Köpenhamn för att göra mötet effektivt och framgångsrikt?

För det första: en gemensam avsiktsförklaring där alla länder är överens om att hålla ökningen av jordens medeltemperatur klart under två grader jämfört med nivån före industrialiseringen samt att till år 2050 minska världens utsläpp med minst 50 procent under 1990 års nivå. Som sitt bidrag kunde de utvecklade länderna vara överens om att minska sina utsläpp med 80 procent till 2050. Idealiskt vore om också stora utvecklingsländer (bland dem Kina, Indien, Brasilien, Sydkorea och Sydafrika) kunde gå med på att minska sina utsläpp till år 2020 betydligt under vad som kommer att vara fallet med en tillväxt enligt dagens modell.

Dessa långtidsmål bör göras trovärdiga med hjälp av bindande åtaganden från varje utvecklat land att, med åtgärder som berör alla delar av ekonomin, nå kvantifierade mål för minskning av utsläpp till 2020 och 2030. För sin del skulle utvecklingsländerna (under förutsättning att stöd är på väg) acceptera att göra betydande nationellt anpassade motåtgärder (så kallade NAMA, nationally appropriate mitigation actions) för att minska sina utsläpp i förhållande till business as usual. Ju mer stöd, desto fler åtgärder.

Andra komplicerade, men viktiga inslag i den Köpenhamnsöverenskommelse som måste mejslas ut under de närmaste veckorna innefattar en internationell bokförings- och rapporteringsstandard för att möjliggöra en öppen och expertkontrollerad insyn och verifikation av enskilda länders utsläppsminskningar och åtgärder samt en ny finansmekanism som hanterar stödet från rika länder till fattiga för utsläppsminskningar, anpassningar och teknik.

Vi kommer att förstå att Köpenhamn varit en framgång om de åtaganden som görs sammantagna blir till en stark marknadssignal att en lågfossil ekonomi står för dörren. En sådan signal skulle sätta den privata sektorns kraft bakom de åtgärder som regeringar initierat för att förändra sina ekonomier och minska utsläppen av förorenande gaser i hela världen.

Frågan om detta resultat uppnås hänger i luften. När nu USA står mitt i en hetsig debatt om klimat lagstiftning har det uppstått ett ledarvakuum i klimatförhandlingarna. Länder i Europa, som spelade en aktiv roll i tidiga förhandlingar om en överenskommelse för tiden efter 2012, måste skyndsamt återta denna roll.

I slutet av förra månaden tog EU:s toppmöte ett litet steg framåt genom att acceptera inom vilket spann (22 till 50 miljarder euro) som de skattefinansierade bidragen måste ligga som de industrialiserade länderna måste ge till utvecklingsländer för klimatdämpande åtgärder och anpassning. Men man lyckades inte bestämma hur mycket av det som EU skulle bidra med. Uppmuntrande nog föreslog toppmötet tuffa Köpenhamnsmål för de industrialiserade ländernas utsläppsminskning: 80 procent av 1990 års nivåer till 2050.

Om EU snart lägger fram sitt eget bidrag till det målet kommer unionen att inta en bra ledarposition för att bilda koalitioner med utvecklingsländer. De villigas koalitioner av det slaget har tidigare varit avgörande för framgång och kommer att vara nödvändiga för varje genombrott i Köpenhamn.

Precis som det var med Kyoto är det som händer i Köpenhamn bara en startpunkt. En tidtabell för framtida förhandlingar måste upprättas och åtaganden måste omprövas med jämna mellanrum mot bakgrund av den senaste klimatforskningen. Men framgång i Köpenhamn är mycket viktig för att hålla kvar världen på samarbetets väg för att lösa ett globalt problem – ett problem som inte kan knäckas av enskilda länders agerande.

JENNIFER MORGAN

chef för klimat- och energiprogrammet på tankesmedjan World Resources Institute, tidigare klimatchef på Världsnaturfonden, ledde WWF:s delegation under Kyotoförhandlingarna

Översättning: Lars Ryding