Sten Tolgfors

Samarbete kan sänka kostnader och öka europeisk militär förmåga.

Sten Tolgfors

Europas nödvändiga hemläxa är nu förnyelse och vitalisering av försvarspolitiken och försvarsförmågan. Det handlar om betydande behov av nationella försvarsreformer, men också om lika betydande behov av djupare europeisk samverkan för att bygga och bevara militära förmågor.

Det understryker situationens allvar att samtidigt som många europeiska försvar står inför ekonomiska stålbad som riskerar att leda till betydande förluster av militär förmåga, så begär USA uttryckligen att Europa ska göra mer för att stärka förmågan att bidra till egen och andras säkerhet.

Över snart sagt hela Europa görs eller planeras avsevärda försvarsnedskärningar. Finland påbörjar nu en tioprocentig neddragning och Danmark har aviserat en tioprocentig neddragning av försvarsanslagen. Lettland har skurit bort halva försvarsbudgeten. Österrike ska spara cirka tio procent, Nederländerna är i färd med att skära tolv procent av anslagen. Tyskland omstrukturerar och syftar till att spara åtta miljarder euro under fyra år.

Sverige, Norge, Estland och Polen utgör undantag, med oförändrade eller ökande anslag. Tack vare välskötta svenska statsfinanser kan försvarsreformen genomföras med stabila försvarsanslag.

Många länder står inför att förlora förmågor som betraktats som grundläggande för egen och andras säkerhet. Danmark överväger att avskaffa artilleriet, Nederländerna avvecklar sina stridsvagnar och Storbritannien kommer under en period sakna hangarfartygsförmågan. Flera länder överväger om de kan ha kvar stridsflyg i framtiden.

En nödvändig väg framåt är samverkan om förmågor, något som i Nato kallas ”smart defence” och i EU ”pooling and sharing”. För Sverige är detta inget nytt. Det nordiska samarbetet är en naturlig arena för sådant samarbete i dag och i framtiden. Många länder är pressade ekonomiskt, men också av insatsen i Afghanistan. Trots omfattande behov av gemensamma insatser internationellt riskerar den europeiska viljan och förmågan att bidra kraftigt att gå ned.

Vi såg det i Libyen – ett av EU:s grannländer – där bara fem europeiska Natomedlemmar bidrog substantiellt, trots att det påverkade Europas egen säkerhet. Insatsens kärna utgjordes av USA, Storbritannien, Frankrike, Danmark och Norge – samt av Sverige. Detta sände en mycket stark signal till Nato och USA om läget i Europa.

Den transatlantiska länken är grundläggande för europeisk säkerhet och är stark och ömsesidig. Men Europa behöver göra mer för att långsiktigt intressera USA mer för Europa.

Samtidigt som USA drar ner sin närvaro i Europa, ökar man den i Asien. Asien och särskilt Ostasien växer i säkerhetspolitisk betydelse när den ekonomiska tyngdpunkten i världsekonomin flyttas dit. Samtidigt sker en mycket betydande militär upprustning i många länder i Asien.

När också USA nu gör mycket betydande neddragningar av försvarsanslagen, kommer det att leda till hårdare egna prioriteringar och ökande krav på Europas eget ansvar. USA kommer inte längre att kunna eller vilja dra så stor del av lasset. Bob Gates avskedstal som försvarsminister i somras och Leon Panettas inledande tal i samma ämbete var tydliga.

Länder som inte bidrar till trovärdighet eller insatser kritiseras hårt och ses alltmer som ”fripassagerare”. Partnerländers betydelse har uppvärderats väsentligt i USA:s och Natos ögon. Det var tydligt i diskussionerna om Natos nya strategiska koncept och kommer sannolikt att manifesteras under Natotoppmötet i Chicago i vår.

I Libyen visade sig Sverige som partnerland vara mer interoperabelt och kapabelt än många Natoländer. Vi är inte Natomedlemmar, men vi bidrar till gemensam säkerhet i insatser som i Libyen. Vi använde Länk 16 för flygstridsledning, flygtankande enligt Natostandard, hade förmåga till precisionsbekämpning även om vi valde att inte bruka den, var kapabla till snabba omställningar mellan flyguppdrag och utförde högkvalificerad flygspaning och fototolkning med mycket snabba ledtider.

USA ser uttryckligen Sverige och andra partnerländer som Australien och Nya Zeeland som nettobidragsgivare till gemensam säkerhet, både på grund av insatserna i Libyen och Afghanistan och för viljan att reformera det egna försvaret.

USA kommer att vara kvar med militär närvaro i Europa, om än mindre än tidigare. Den transatlantiska länken kommer att förbli grundläggande för europeisk säkerhet. Men USA kommer att vilja se europeiska försvarsreformer och ökad vilja och förmåga att bidra till gemensam säkerhet.

Europa bör ta de amerikanska signalerna på allvar, inte i sig för att de kommer från USA, utan för att det ligger en hel del i dem. Den ekonomiska krisen i Europa framtvingar också nytänkande. Samarbete kan sänka kostnader och öka europeisk militär förmåga. Alternativet är ett Europa som tappar militär förmåga, kraft att bidra till gemensam säkerhet i insatser och som därmed riskerar bli mindre intressant som säkerhetspolitisk partner.

STEN TOLGFORS (M)

försvarsminister