Ett nytt Europa växer fram. En majoritet av Maltas befolkning har röstat för att landet ska ansluta sig till Europeiska unionen. Nyligen har såväl slovener, som ungrare som litauer med förkrossande siffror - mellan 80 och 90 procent - uttryckt sin vilja att följa i maltesernas fotspår. I helgen röstar även Slovakien med största sannolikhet ja till medlemskap.
Inom några år kan EU vara en politisk, ekonomisk och mänsklig gemenskap för 450 miljoner européer med en gemensam marknad, en gemensam valuta och en gemensam politik på flera områden. Det är en gemenskap som grundar sig i insikten att den klassiska nationalstaten i allt fler avseenden är för liten; den räcker inte till för anta de utmaningar som Europa möter. Det europeiska samarbetet utvidgas och fördjupas. Dagens och framtidens alleuropeiska union med en bred sakpolitisk samverkan över hela det politiska fältet och i regel överstatligt beslutsfattande är någonting helt annat än gårdagens - ett mindre västeuropeiskt förbund med ett fåtal sakfrågor på agendan och där överstatliga beslut tillhörde undantagen.
Skiftet av Europeiska unionens karaktär har föranlett en intensiv och i många stycken både intressant och spännande debatt om Europas framtid. Politiker, debattörer och forskare har presenterat en lång rad förslag på hur EU ska organiseras framöver. De har blivit viktiga inspel till det europeiska konvent under förre franske presidenten Valéry Giscard d”Estaing, som just nu slutför sitt arbete med att ta fram ett konstitutionellt fördrag för Europeiska unionen. I det offentliga samtalet i Sverige är det mesta som vanligt. Här sjungs, i det närmaste unisont, den heliga mellanstatlighetens lov. När riksdagen för en tid sedan diskuterade EU:s framtidsfrågor blev det närmast parodiskt. Mellanstatlighet har i svensk debatt fått ett oförtjänt gott rykte. Visst framstår det som sympatiskt att alla måste komma överens, vilket är mellanstatlighetens centrala idé. Men samtidigt bygger mellanstatligheten ytterst på diplomatins, inte demokratins, metoder. Kompromisser snickras ihop i slutna rum under hemliga överläggningar av en exklusiv skara elitpolitiker och topptjänstemän. Insynen är obefintlig, möjligheterna till granskning och ansvarsutkrävande begränsade.
Överstatlighet, d v s möjligheten att fatta majoritetsbeslut, är i sig inte lösningen på mellanstatlighetens demokratiska problem. Visst minskar behovet av diplomatiskt schackrande och hemlighetsmakeri om inte alla ständigt måste vara överens. Men beslutsformerna måste också förändras. De måste ge utrymme för mer av direkt folkligt inflytande och medborgerlig insyn. I Europeiska unionen skulle det kunna ske genom att det direkt folkvalda och öppna Europaparlamentet fick kraftigt stärkt makt på det indirekt valda ministerrådets bekostnad. På sikt borde ministerrådet skrotas och i stället omvandlas till en första kammare i ett europeiskt tvåkammarparlament.
I Sverige bekämpas alla förändringar i riktning mot ökad demokrati på den europeiska nivån av en ohelig allians av moderater och socialdemokrater. Balansen mellan EU:s institutioner får inte rubbas, lyder devisen. Den bedövande samstämmigheten mellan moderater och socialdemokrater har lett till att tystnadens konformism präglar svensk Europadebatt. Det är också därför som alla uppmaningar till en intensivare europeisk framtidsdebatt inte ger något gensvar. För vem ska debattera och vad ska det debatteras kring om en så stor del av landets ledande politiker tänker och tycker precis likadant? Skälet till den starka moderata och socialdemokratiska motviljan att ge Europaparlamentet mer makt på ministerrådets bekostnad är att alla försök att ge överstatligheten ökad demokratisk legitimitet betecknas som ”federalism”, vilket är ett skällsord i svensk debatt.
Federalism har i vårt land förknippats med toppstyrning och elitvälde. I själva verket är det tvärtom. Federalismen bygger på tanken om en strikt maktdelning mellan olika nivåer och på idén att även överstatliga europeiska beslut bör fattas under demokratiskt acceptabla former, det vill säga av direkt folkvalda parlamentariker. I den betydelsen tvekar jag inte att kalla mig Europafederalist. Europa kan och ska inte bli ett nytt USA i konstitutionell bemärkelse; därtill är olikheterna och skillnaderna för stora. Europa måste söka sina egna vägar.
Men EU behöver en författning som tydligt klargör var olika beslut skall fattas - på nationell eller europeisk nivå. Och Europa behöver ett starkare folkvalt parlament. Den nuvarande beslutsordningen, där ministrar och diplomater gör upp bakom stängda dörrar, är oacceptabel. Ett sekel efter det att den nationella demokratin infördes på bred front i vår världsdel är det nu dags att börja bygga demokratin på europeisk nivå. När världen globaliseras måste även demokratin globaliseras.
