Den irländska staten befinner sig i en djup politisk och ekonomisk kris. Akut består problemet i att Irland inte har råd med de betalningar som krävs för att rädda landets finansiella system, då man redan har en mycket hög och kostsam offentlig skuldsättning. Irland har därför bett om hjälp från bland annat övriga euroländer, och även Sverige har signalerat att man är beredd att låna landet pengar.

Ett svenskt deltagande i finansieringen av det irländska paketet för att rädda landets banker riskerar att skapa förväntningar på Sverige att delta också när andra euroländer har liknande problem. I första hand måste det vara de länder som är direkt inblandade i den irländska krisen som har ett ansvar att avhjälpa situationen.

Det innebär inte annat än att en stabil utveckling inom euroområdet är viktig också för svensk ekonomi. När kriserna avlöser varandra inom euron är det viktigt att Sverige i kretsen av finansministrar inom EU är med och drar rätt slutsatser om problemen.

De lösningar som nu ligger på bordet är dock problematiska både på kort och på lång sikt. På kort sikt är det upplägg som praktiseras på Irland på en avgörande punkt olik den svenska bankakuten på 90-talet. Medan man i Sverige såg till att de svenska skattebetalarna säkrade sina risker när man räddade bankerna från kollaps, genom bland annat möjlighet att ta över ägande, så verkar inga sådana konstruktioner finnas med i det irländska system som regeringen nu vill att vi ska vara med och finansiera.

Alternativet att låta banksystemet kollapsa finns självklart inte – det skulle skapa svallvågor in i framför allt Tyskland (och vidare in i Sverige), vars konsekvenser vore ödesdigra. Sverige ska delta i IMF som kommer att ha en avgörande roll i att få det irländska banksystemet på fötter igen. Men om räddningsaktionerna sker med ideologiska skygglappar som hindrar mekanismer som skyddar skattebetalarnas risktagande, så sänder det en signal till finansmarknaderna att det är oproblematiskt att blåsa upp den typ av bubblor som skett på Irland – det kommer ändå alltid skattepengar och löser ut situationen.

Krisen på Irland har delvis sin grund i, och har definitivt förvärrats av, att landet avhänt sig penningpolitiken. Utan en egen valuta och ränta som anpassat sig utefter irländska behov har man haft svårt att klara en förändrad ekonomisk situation. Det är tydligt att det är länder i EMU-områdets periferi som lidit svårast av finanskrisens efterverkningar. På lång sikt försöker man inom EU kompensera bristerna med en centraliserad valuta genom att nu också centralisera finanspolitiken.

Regeringen har till exempel stött en utveckling där EU-kommissionen får makt att utfärda sanktioner mot medlemsländer som inte följer av kommissionen definierade regler. Även i Sverige höjs nu röster för att villkora ett lån med krav på till exempel en höjning av den irländska bolagsskatten, vilket alltså inte längre anses vara en fråga enbart för irländarna att avgöra. Krishanteringen verkar därmed redan ha skapat en värderingsförskjutning i dessa frågor.

Men problemet med en valuta som euron är att man får en politik som styrs utifrån behoven i de största ekonomierna. Tyskland, med ett stort bytesbalansöverskott, har blivit ett draglok för hela EMU-projektet. Penningpolitiken passar dåligt för övriga länder, som bland annat lider av ett mycket stort samlat underskott i bytesbalanserna.

Det finns därför såväl svenska som europeiska lärdomar att dra av kriserna inom eurosamarbetet. Från svensk horisont bör vi sluta leka med tanken att själva bli del av eurozonen, och inte delta i den centraliserade finanspolitik som nu byggs upp. Vi bör även fortsättningsvis hålla på vår egen budgetdisciplin så att vi kan rida ut ekonomiska kriser.

På europeisk nivå är den långsiktiga utmaningen att stärka den gemensamma konkurrenskraften. Kloka investeringar i bland annat miljöteknik, infrastruktur, forskning, och en mångfald av idéer kan skapa det företagsklimat som lyfter den europeiska ekonomin. Centralstyrning och ökad byråkrati kommer inte göra det.

GUSTAV FRIDOLIN (MP)

riksdagsledamot i EU-nämnden