Klyftan mellan EU-systemet och befolkningarna håller på att bli avgrundsdjup.

Per Gahrton

Eftersom en hel del euroanhängare numera öppet erkänt att de underskattade behovet av en enhetlig centralt beslutad ekonomisk politik i en organisation med gemensam valuta, och därför inte längre pläderar för svensk övergång till euron, kan jag bjuda på ett motsvarande erkännande: Vi som bekämpande EU-medlemskapet 1994 överskattade risken för att den sortens EU-samarbete som då existerade med nödvändighet måste leda till en EU-stat. Förvisso fanns mycket i Maastrichtfördraget som pekade i den riktningen, förvisso lägger EU näsan i blöt alldeles för mycket. Men det var den gemensamma valutan som var och är brytpunkten, det är den som driver EU-samarbetet över gränsen från ett samarbete mellan huvudsakligen självstyrande stater till en centralstyrd förbundsstat, över gränsen mellan konfederation och federation.

Att det är så bevisas av den tyska författningsdomstolens ja till utökad central EU-makt över medlemsstaternas samhällsekonomi och EU-kommissionsordföranden Barrosos plädering för att förvandla EU-gemenskapen till en federation.

En sak har genom alla år förenat EU-kritikerna med större delen av EU-förespråkarna – motståndet mot att förvandla Sverige till ett utkantslän i en EU-stat. Tidigare har debatten främst handlat om hur sannolik en sådan utveckling är. EU-entusiasterna (bortsett från en liten grupp federalister) har hävdat att risken varit obefintlig, EU-motståndarna att den varit överhängande. Nu borde det gå att nå bred enighet om att den före euron visserligen inte var obefintlig (Maastrichtfördraget fanns ju), men inte heller överhängande. Genom införandet av euron har risken blivit uppenbar och akut.

Därför borde det inte vara omöjligt att skapa en enig svensk motståndslinje mot federationsdrömmarna, inte bara av omsorg om svensk demokrati, utan också av omsorg om det europeiska samarbetet.

Ett av nej-sidans huvudargument mot euron inför folkomröstningen 2003 var att en gemensam valuta förutsätter en gemensam ekonomiskt politik, vilket bara är möjligt inom ramen för en gemensam statsbildning. Visst kan en förbundsstat i princip vara demokratisk. USA och Indien är exempel på det. Men i båda dessa fall, liksom när det gäller andra förbundsstater, finns en lång och unik historia som har gjort att förbundsstatens olika delstater växt samman så mycket att det finns en stark folkopinion för en gemensam statsbildning.

Så är inte fallet i Europa. Just därför har EEC, EG, EU, alltid marknadsfört sig som en helt unik samarbetsform, ett samarbete mellan självständiga stater, där bara en begränsad del av beslutsfattandet är centraliserat och överstatligt.

Den tyska författningsdomstolens klartecken till mer överstatlighet och Barrossos öppna plädering för EU-federation visar att starka maktgrupper inom EU nu är beredda att överskrida gränsen mellan samarbete och statsbygge, mellan konfederation och federation.

Samtidigt vet alla att det saknas folkligt stöd i EU-länderna för en sådan utveckling. Redan har eurokrisen skapat nya motsättningar mellan folket och EU-ledningen, liksom mellan olika EU-stater. Barrosos linje kommer obönhörligen att underblåsa sådana splittringstendenser. I en debattartikel i den nya nättidningen Green European Journal påminner en bulgarisk skribent om att trots påtagliga krisfenomen under slutet av 1980-talet betraktades Sovjetunionens totala sammanbrott och upplösning som en omöjlighet tills bara veckor eller dagar innan det inträffade. Och, än viktigare, avgörande för Sovjetunionens upplösning var inte skeenden i några perifera delstater i Baltikum och Sydkaukausus, utan att tilltron till federationen försvagades i de centrala, unionsbärande staterna, Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Kazakhstan.

Vad händer om tyskarna påtvingas än mer överstatligt ansvar utan att bli tillfrågade i demokratisk ordning? Nu höjs allt fler röster i Tyskland för folkomröstning om europolitiken (t ex Warum eine Volksabstimmung über die Euro-Politik notwendig ist, Der Spiegel 36/12). Vad händer om tyskarna tröttnar? Risken är att barnet kommer att kastas ut med barnvattnet, att hela den nödvändiga europeiska samarbetet brakar ihop samtidigt med euron.

Euron har blivit ett hot inte bara mot demokratin i medlemsländerna, utan mot hela EU-samarbetet. Klyftan mellan EU-systemet och befolkningarna håller på att bli så avgrundsdjup att också det nödvändiga och positiva samarbetet nu är utsatt för hot om sammanbrott – från den gemensamma arbetsmarknaden till gemensam kamp mot miljöproblemen.

Sverige får naturligtvis inte rulla tummarna och bara se på när euroländerna drivs in i kaos, där högerreaktionära och fascistiska strömningar växer sig starka. En sådan utveckling skulle allvarligt skada också Sverige. Därför borde Sverige ta initiativ till en översyn av EU i en helt annan riktning än den Barroso nu lanserar.

Frågan är: Hur mycket EU-beslutande är lagom? Är det rimligt, som SvD:s ledare ifrågasätter (13/9), att EU ägnar sig åt jordbruks- och strukturpolitik?

Med euron håller EU:s beslutsfattade på att bli så omfattande att hela det europeiska samarbetsprojektet riskerar att kapsejsa. Skall det skrivas ett nytt EU-fördrag måste det syfta till att i praktiken förverkliga det EU-ideologerna brukar skryta med – att EU är en unik samarbetsform med begränsad överstatlighet och inte ett superstatsprojekt. Det viktigaste är dock att utveckla och konstruktivt använda den omfattande apparat av samarbetsverktyg som redan finns i EU-arsenalen, till exempel för att spela en aktiv fredspolitisk roll.

Sverige borde gå i spetsen för att rädda EU-samarbetet från federationshotet.

PER GAHRTON

ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito, före detta EU-parlamentariker