Lars Danielsson var statssekreterare hos Göran Persson, med särskilt ansvar för EU-frågorna. Han medverkade nyligen i en vänbok till kabinettssekreterare Frank Belfrage, ”Fokus Europa”. Hans kapitel i boken hade rubriken Har EU någon väg ur krisen?:

”Vi som är anhängare av den gemensamma valutan måste nog erkänna att vi underskattat nödvändigheten av att antingen ha mer konvergenta ekonomier än vad vi nu har i eurozonen eller mer av gemensam ekonomisk politik.”

Hur kunde han och andra i Europas ledande skikt, ha tänkt så fel, undrar man. Det är en fråga som framtida historiker kommer att skriva många böcker och bli mycket oense om.

Det är svårt att föreställa sig att eurozonens länder kommer att bli tilräckligt konvergenta, och det inom den tidsrymd som bestäms av hur länge krisländernas hårt prövade folk kommer att tillåta sina länder att vara kvar i zonen.

Då skulle det återstå att skapa vad Lars Danielsson kallar ”mer av gemensam ekonomisk politik”, en vag formulering, en eufemism för en situation där eurozonens länder i svårigheter blir närmast protektorat styrda från Bryssel, Berlin och Frankfurt.

Detta är svårförenligt med demokratins krav. Vi ser redan demonstrationer på gatorna i Atén, Madrid och Barcelona. Och hur skall eurozonens länder, i tid, kunna enas om fördragsändringar som kan lägga grunden för en sådan tingens ordning?

Per T Ohlsson beskrev problemet för en tid sedan (Sydsvenskan 12/8): ”Jag var en av nästan 2,5 miljoner väljare som röstade ja i folkomröstningen. Det krävs mycket mer: en politisk union av något slag. Men ingenstans i Europa finns folkligt stöd för en så omfattande maktöverföring till EU:s gemensamma instanser.”

Vi som var med under folkomröstningen om EMU år 2003 kommer väl ihåg att eurons betydelse för freden var ett av ja-sidans ofta framförda argument. Det argumentet brukade ofta framföras i slutet av ett meningsutbyte om effekterna på ekonomin.

”Men EMU är i alla fall bra för freden”, brukade det heta. Hur bra det varit för freden kan vi se i dag.

När Grekland hade en egen valuta reste tyskarna gärna dit på semester och välkomnades av den grekiska turisindustrin. I dag tycker tyskar och greker tycker sämre om varandra än vad de gjort sedan den tyska ockupationen på 1940-talet.

Anhängarna av den gemensamma valutan försöker skrämma oss med påståendet att om euron spricker så kommer allt samarbete inom EU att kollapsa. Detta är felaktigt. Redan i dag har vi ett EU som innehåller länder, Sverige, England, Danmark och flera länder i östeuropa. Det är tvärtom så att ett envist fasthållande vid euron kommer att skapa fler och störrre konflikter i och mellan zonens medlemsländer.

Vi behöver mer samarbete i Europa. Men det är fel väg att med eurokrisen som förevändning nu ta stora steg mot ett Europas förenta stater, en utveckling som nu och för lång tid framöver kommer att sakna tillräcklig förankring bland medborgarna i EU:s medlemsländer.

LARS WOHLIN

tidigare bland annat riksbankschef

ROLF ENGLUND

en av grundarna av kampanjorganisationen Medborgare mot EMU