Med den inre marknadens successiva genomförande under 1990-talet fick vi större rörlighet för människor, varor, tjänster, investeringar och företag inom Europa. Det har bidragit till bättre tillväxt. Skatter har dock förblivit en fråga som Europas länder i huvudsak bestämmer över själva.

Rörligheten mellan länder, förstärkt av globaliseringen och EU:s utvidgningar, har fått länderna att tävla om goda villkor för investeringar, företagande och arbete. Sedan 1995 har den genomsnittliga bolagsskatten sänkts från cirka 35 till 23 procent, och marginalskatten på personinkomst har sjunkit från cirka 47 till 37 procent.

Länder som har sänkt sina skatter har skapat en god utveckling. Investeringar, företagande och tillväxt har tagit fart – i större delen av Öst- och Centraleuropa men också i flera länder i västra Europa. Skattesatserna har sänkts, men intäkterna har ofta ökat.

Men regeringar som har varit ovilliga att reformera har velat slippa den skärpta konkurrensen från sina grannar. De har därför krävt att andra länder ska höja sina skatter. Därför har de drivit på för att EU ska införa miniminivåer på skatter, så att länder med lägre skatter ska tvingas höja.

Bortfallen i skatteintäkter under finanskrisen har skärpt jakten på skatteintäkter. Nu passar politiker som alltid har velat höja skatter på att kräva av Irland att de ska höja sin bolagsskatt, som om sämre konkurrenskraft och mindre investeringar skulle hjälpa irländarna. Inom EU har idéerna om gemensamma EU-skatter tagit ny fart.

EU-kommissionen har således föreslagit att det inom EU ska införas gemensam moms, bolagsskatt, flygskatt och skatt på finansiella transaktioner. Slutligt förslag kommer senast i juni 2011. Intäkterna skulle gå oavkortat till EU:s budget. Förslagen skulle ha en rad starkt negativa effekter.

EU-skatter skulle utan tvivel höja de totala skatterna i Europa. EU-budgeten på cirka 1 250 miljarder kronor skulle få ny finansiering, men medlemsländerna skulle knappast sänka sina nationella skatter motsvarande den tidigare EU-avgiften. Ett än högre skattetryck skulle knappast hjälpa Europas företagare att konkurrera med Asiens och Amerikas.

I USA tilläts en federal inkomstskatt först 1913, en följd av tillägg 16 till konstitutionen. Den betalades då endast av 2 procent av befolkningen, varierade mellan 1 och 7 procent – och ingen bedömde att den skulle bli en stor intäktskälla. Redan första världskriget ändrade på det, och nu uppgår den federala skatten till 10–35 procent beroende på inkomst.

Inom EU, liksom alla offentliga system, finns en stark vilja att utöka verksamheten. Kloka politiker i Europaparlamentet förmår bidra till att riva hinder för utveckling, men många andra vill expandera bidrag och subventioner. Med egna EU-skatter skulle risken för en sådan utveckling, med nya bidrag och än högre skatter, öka. Redan idag används som bekant större delen av EU-budgeten till olika bidrag.

EU-skatter skulle också beröva de enskilda europeiska länderna ett av de viktigaste reformverktygen. Fortfarande skulle handlingsutrymme finnas, men det skulle bli mer begränsat. Och är det något vår historia har visat så är det att Europa utvecklas bäst när de enskilda länderna får experimentera, pröva egna vägar och tävla om att utforma bäst lösningar.

Konjunkturrådet skrev 2005 om den ”betydande välfärdsförlust” som skulle bli en omedelbar effekt av en långtgående skatteharmonisering i Europa. Den långsiktiga effekten av de institutionella följdverkningarna inom Europa – högre skatter, högre bidrag, mindre tävlan i reformer – skulle förstås bli större.

Europas ekonomi är i ett bitvis dramatiskt läge och många länder har det tufft. Nu och framåt måste budgetbalans och strukturella reformer för ekonomisk frihet vara i fokus. De länder, som Sverige, som har kommit långt på denna väg klarar sig bäst.

En förutsättning för att klara krisen och lägga grunden för långsiktig välståndsutveckling är att EU-skatter och harmonisering av skattesatser bestämt avvisas. EU kan bidra till att stärka Europa, men då som liberaliserande snarare än reglerande kraft.

JOHNNY MUNKHAMMAR (M)

riksdagsledamot, Skatteutskottet