Efter den fruktansvärda attacken i Madrid samlas världen i en gemensam avsky inför terrorn som metod. Ingenting kan försvara att oskyldiga offras för politiska mål. Men det vore samtidigt ett misstag att samlas kring kriget mot terrorn i den form det nu bedrivs. Även i denna svåra stund måste vi våga se sanningen i vitögat.

När Bush ensam får bestämma världsordningen hotas mänskliga fri- och rättigheter. EU balanserar USA:s maktambitioner, menar Ulf Dahlsten.
Som jakten på terrorister nu förs har den inte undanröjt terrorns orsaker, snarast förstärkt dem. De etniska och religiösa motsättningarna har trappats upp, inte lösts upp.
I sin ambition att svara på den 11 september har amerikanarna, som har varit kanske världens mest frihetsälskande folk, visat sig vara beredda att offra både egna och andras fri- och rättigheter i utbyte mot en förment känsla av säkerhet.
Alltfler börjar förstå hur internationell lag och rätt åsidosätts och hur våld föder våld. Många börjar inse att Guantánamo Bay bara är toppen på ett allt större isberg. Mer än tiotusen människor hålls fängslade av USA:s koalition på olika ställen i världen utan att veta vad de är anklagade för, utan rättegång och utan rätt till försvarare.
Vidden av det hat dessa övergrepp föder kan vi bara ana oss till.

Det är därför egendomligt att frågan om vilken världsordning vi skulle vilja se för att skapa en säkrare värld inte finns med i debatten inför Europavalet. Det är en fråga som borde ha en självklar plats.
EU:s uppgifter och roll i världen måste rimligtvis ställas i relation inte bara till oss själva utan också i förhållande till hur vi vill att världen ska styras; inte minst som det pågår en globalisering av annat slag – av produktion, handel, kapitalförsörjning och forskning.
Fler och fler beslut tas som rör oss alla oberoende av var vi lever. De gäller krig och fred. Det gäller allt från miljö, handel och standarder till bekämpandet av internationell brottslighet. Besluten tas, men frågan är av vem och hur?

För oss i västvärlden är frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och ett oberoende rättsväsende självklarheter, som vi sällan förstår att rätt uppskatta. Majoriteten i nästan alla andra länder vill nu leva i sådana öppna samhällen.

Frågan till oss är om vi, inte bara i ord utan också i praktisk handling, är beredda att ställa oss bakom dessa strävanden från människor i andra länder.
Svarar vi ja måste vi medverka till byggandet av en demokratisk världsordning. För vad skulle alternativet vara?
I dag styrs världen utan lag och rätt, i stängda rum, genom kohandel och utpressning, med få inbjudna och med den starkes rätt som måttstock. Är det så vi vill ha det?

Det finns naturligtvis ett aber. Demokratin som styrelseskick är inte kravlös, den innehåller inte bara rättigheter. Bestämmer vi oss för att vilja att demokratins värderingar inte gör halt vid vår egen nations gränser kräver det att vi verkligen bryr oss på många plan.

Det är fel tänkt om vi tror att ett internationellt rättsväsende kräver tvångsuttagna värnpliktiga för att upprätthålla fred och ordning. Det krävs lika litet som vårt nationella rättsväsende kräver tvångsuttagna poliser.
FN fyller en viktig funktion som medlare mellan stater och som stöd till utvecklingsländerna. Men FN har ingen demokratisk bas. Säkerhetsrådet återspeglar maktstrukturen efter andra världskriget. För beslut krävs att alla segrarmakterna röstar ja.

USA har efter 11 september utmanat den strukturen genom att anta en nationell säkerhetspolitik, som i klartext säger att USA inte är beredd att respektera de andra militärmakternas veton. Även generalförsamlingen har förlorat auktoritet. Den är helt dominerad av icke-demokratiskt styrda länder, vars röster inte sällan är till salu.
FN behövs. Men vi måste vara realister och inse att ett demokratiskt och starkt FN inte är mer än en hägrande utopi.

Om vi ska få mer av demokrati, internationella institutioner och ett oberoende internationellt rättsväsende i en värld av ofrihet krävs det att det finns ytterligare en aktör vid sidan av USA som värnar det öppna samhällets ideal och som kan agera i partnerskap med USA på den internationella scenen.
Vad enskilda stater som England och Frankrike säger betyder inget, deras veton är satta ur spel. Något alternativ till EU som global aktör för att vrida utvecklingen i rätt riktning finns därför inte.
Det är å andra sidan ett alternativ som är realistiskt. USA och EU som gemensamma aktörer i FN ger organisationen en ny legitimitet.
Kraften i EU-projektet har hittills överraskat kritikerna. Det är värt att komma ihåg att frihet och demokrati är någonting relativt nytt för många både gamla och nya EU-länder.

I dag är vi alla medlemmar i en union som alltmer svarar mot de krav som man kan ställa på en demokratiskt fungerande organisation.
Förslaget till ny EU-konstitution innebär ytterligare steg i demokratiserande riktning även om det innehåller skönhetsfläckar.

Tvärtemot vad som sägs i den svenska debatten hotas inte vår nationella suveränitet. Det kan bara finnas en nivå ifrån vilken verklig grundlagsmakt kan utgå – det är nationalstaterna och så kommer det att förbli.
Staterna kan låta lokala organ som kommuner sköta sig själva, men bara inom ramen för de lagar som staterna angett. Samma sak gäller uppåt. Varken FN eller EU kan ta på sig uppgifter som de inte fått mandat av länderna att behandla.
Det finns inget förslag om att välfärdspolitiken skulle tas över av EU och ingen skulle heller få med sig staterna på något sådant. Sverige har liksom alla andra länder vetorätt. Skräckscenariot att Bryssel skulle börja bestämma om pensioner och skolor har ingen förankring i verkligheten.
EU har utvecklats till ett värn för det öppna samhällets värderingar och är en ekonomisk stormakt.

Visionen om att skapa en hemmamarknad av samma ekonomiska tyngd som USA:s med fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital är på god väg att uppfyllas. EU kan därmed också spela en viktig roll i världssamfundet.
Att EU nu bygger gemensamma resurser för fredsbevarande insatser gör att EU på ett annat sätt än hittills kan påverka beslutsprocesserna på internationell nivå.
EU kan medverka till att konflikter löses på ett sätt som inte trappar upp våldet och med mindre inslag av ”dubbel standard” än om USA ensamma väljer ut vilka konflikter som ska angripas och vilka metoder som ska användas.
Ett EU som talar med gemensam röst i utrikespolitiken blir en partner USA kommer att finna det värdefullt att lyssna på.

Partier som står för en human ideologi borde ta debatten med nejpartierna, stå upp för en demokratisk världsordning, förklara att delegering ”uppåt” inte innebär att vi avstår mer beslutsrätt än vad vi själva vill och att ett ännu öppnare och mer demokratiskt Europa inte hotar vår välfärd och trygghet, tvärtom stärker den.
De partier som vill stapla gränshinder och som motsätter sig demokratiseringen på europeisk och internationell nivå måste å andra sidan avkrävas alternativ inför EU-valet.

Att leva i en dröm eller bara passivt åse hur världen blir osäkrare genom att makt utövas på ett sätt som världsopinionen inte finner legitimt, borde inte vara ett alternativ för dem som menar att frihet, mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet är något som bör tillerkännas alla människor och inte bara oss själva.

Ulf Dahlsten
forskare vid London School of Economics
Generaldirektör för Postverket 1988–94 och statssekreterare i Statsrådsberedningen under Olof Palmes regering 1983–86