EU har en ypperlig möjlighet att intensifiera pressen på Turkiet.

Désirée Pethrus och Caroline Szyber

Situationen för världens kurder ser olika ut beroende på folkgruppens hemvist. Medan Iraks kurder nu åtnjuter ett långtgående självstyre och en stabilare säkerhetssituation än övriga Irak, tycks Turkiet ha gjort halt vad gäller den enorma kurdiska minoritetens mänskliga fri- och rättigheter. Alltjämt knackandes på EU: s dörr, har EU ett stort ansvar när det gäller att fördöma Turkiets behandling av kurderna, liksom att bidra till en fredlig lösning mellan den turkiska regeringen och PKK.

De turkiska kurdernas situation tycks nu snabbt försämras. Den senaste tiden har omfattande arresteringar av kurdiska parlamentsledamöter, lokalpolitiker, professorer och studenter ägt rum. Även om man i Turkiet i viss utsträckning tillåtit privatundervisning i kurdiska, läggs många kurser ned till följd av byråkratiska restriktioner. Andelen fängslade journalister är bland den högsta i världen. Många fängslas på mycket lösa grunder, och akademiker som forskar om kurdernas rättigheter har fått se sina karriärer spolierade.

Samtidigt har striderna mellan turkiska regeringsstyrkor och det terrorstämplade kurdiska arbetarpartiet PKK trappats upp markant sedan augusti 2012. Den väpnade konflikten i Syrien riskerar såväl att spilla över till Turkiet som användas som förevändning för intensifierade attacker från både Ankara och PKK. De mångåriga striderna har skapat över en miljon internflyktingar, varav många lever i fattigdom. Deras möjlighet att återvända försvåras av bristande infrastruktur, dispyter om äganderätt till mark, landminor och av motstånd från så kallade ”byvakter”, en lokal milis avlönad av den turkiska staten.

Världens omkring 40 miljoner kurder har länge kämpat för sina rättigheter. Hemmahörandes i framför allt Turkiet, Iran, Irak och Syrien, har denna ursprungsbefolkning genom åren utsatts för omfattande våld och övergrepp. Alla minns vi den irakiska staden Halabja, där fler än 5 000 kurder, de flesta kvinnor och barn, föll offer för Hussein-regimens senaps- och nervgasattack i mars 1988. Attacken mot Halabja var en del av den så kallade ”Anfal”- kampanjen, som resulterade i 182 000 kurders död och drev över en miljon på flykt.

Många kurder när inte på samma sätt som tidigare drömmen om ett eget land, utan efterfrågar numer i huvudsak rätten till regionalt självstyre, sin kultur och sitt språk. I Irak har kurderna sedan den tidigare diktatorns fall erhållit ett alltmer långtgående självstyre i en region i landets norra delar, där säkerhetssituationen är betydligt bättre än i övriga Irak.

Vid tidpunkten för Turkiets tidiga ansträngningar att närma sig EU minskade förtrycket av landets omkring 19 miljoner kurder temporärt i omfattning. Kurderna började få del av vissa grundläggande fri- och rättigheter, såsom rätten till stöd och skydd för att bevara och utveckla sin kultur och sitt språk, helt i linje med Europarådets ramkonvention. Under senare tid har situationen för landets kurder drastiskt försämrats.

Om Turkiet fortsatt har som mål att en dag bli EU- medlem krävs att man i större utsträckning än i dag respekterar sina minoriteters mänskliga fri- och rättigheter. EU har en ypperlig möjlighet att intensifiera pressen på Turkiet, bland annat genom krav på att i landets nya konstitution, som just nu håller på att framarbetas, vidga kurdernas fri- och rättigheter. På samma sätt bör EU vara drivande i arbetet med att få till stånd en fredlig och för båda parter tillfredsställande lösning mellan den turkiska regeringen och PKK.

Den dagen som Turkiet fullt ut betraktar kurderna och andra minoritetsgrupper såsom syrianer, assyrier, greker och armenier som jämlikar, den dagen de tillerkänner dem de mest grundläggande fri- och rättigheter – den dagen är Turkiet, om de så önskar, på god väg mot ett EU- medlemskap. I dag är Turkiet det inte.

DÉSIRÉE PETHRUS (KD)

utrikespolitisk talesperson

CAROLINE SZYBER (KD)

rättspolitisk talesperson