Europas ekonomiska framtid handlar inte bara om nödåtgärder mot den akuta krisen. Det handlar minst lika mycket om att långsiktigt få fart på en hållbar utveckling av ekonomin, och framförallt – att öka de tillväxtskapande investeringarna, privata och offentliga. Det är mot den bakgrunden Europaparlamentet nu ska ta ställning till EU-kommissionens förslag och mitt betänkande om ett nytt instrument för att påskynda infrastrukturinvesteringar, europeiska projektobligationer.
Jag hoppas det är ett tecken på att även den extremt åtstramningsfixerade svenska regeringen nu - liksom alltfler länder i Europa - har förstått att konkreta förslag för att öka investeringar och tillväxt måste bli ett tungt inslag i politiken i Europa.
Göran Färm
Den ekonomiska krisen är inte bara en följd av bank- och finanskollapsen, utan också av sedan länge fallande investeringar. Med dagens hårda restriktioner för nationella budgetar och skärpta kapitaltäckningskrav mm för banker behöver vi därför hitta nya vägar framåt.
Investeringsbehoven inom transport-, energi- och IT-sektorn i Europa uppskattas av EU-kommissionen till 1 500 miljarder euro för perioden 2010–2020. Sådana summor kan naturligtvis inte EU klara ensamt. Huvuddelen bör finansieras av den privata sektorn, men också av nationella, regionala och lokala myndigheter.
EU kan dock spela en avgörande roll för att knyta ihop säcken. För att bygga samman Europas olika delar och utveckla den potential det innebär att ha 500 miljoner medborgare på en gemensam inre marknad, krävs det att strategiska investeringar i ett europeiskt nätverk faktiskt blir av, inte minst genom gränsöverskridande transportkorridorer. En modern och effektiv infrastruktur på energi- och det digitala området är också avgörande för att nå Europa 2020-målen om smart och hållbar tillväxt för alla.
Därför EU arbetar nu på bred front för att utveckla nya så kallade innovativa finansiella instrument, varav förslaget om projektobligationer är först ut. Genom lån från EIB, garanterade av EU:s budget, ska projektföretag kunna utfärda obligationer, som då blir säkrare och mer attraktiva. EU:s insats skulle kunna lyfta kreditvärderingen av dessa projekt till åtminstone nivå A-, så att det blir intressant för aktörer som t ex pensionsfonder att ge sig in i för Europa lönsamma och strategiska projekt.
Jag har under våren för parlamentets räkning förhandlat med EU:s ministerråd, vilket har resulterat i att en pilotfas nu sjösätts under 2012-13. Totalt omfördelas 230 miljoner euro för projektobligationerna 2012-13, vilket kan tyckas vara småpotatis, men EU-kommissionen räknar med att EUs insats kan mobilisera 15-20 ggr den summan från andra aktörer. Pilotfasen ska testa finansmarknadernas reaktioner, hur instrumentet fungerar och hur det kan finslipas för framtiden. Pilotfasen ska sedan snabbt utvärderas för att kunna utvidgas till helt andra summor de kommande åren, en ambition som har understrukits av både EUs toppmöte och bl a G20.
Statsminister Reinfeldt är dock inte lika positiv. Han hävdar att europeiska projektobligationer innebär ”att med kreativ bokföring skapa pengar som borde finnas tillgängliga på den finansiella marknaden”. Han har fel. Problemet är att pengarna idag inte finns tillgängliga på den finansiella marknaden. Och EU:s insats maximeras till garantibeloppet omfördelat från redan avsatta pengar i EU:s budget, och medför alltså ingen ökning av EU:s utgifter. Går allt väl blir kostnaden noll, men vi bidrar till att få fart på tillväxten i Europa.
Efter att ha blivit alltmer isolerade i sitt hårdnackade motstånd mot projektobligationer i ministerrådet verkar nu ändå regeringen ha gett med sig. Jag hoppas det är ett tecken på att även den extremt åtstramningsfixerade svenska regeringen nu - liksom alltfler länder i Europa - har förstått att konkreta förslag för att öka investeringar och tillväxt måste bli ett tungt inslag i politiken i Europa. Den omsvängningen bör Reinfeldt stödja om han vill ta Europa ur den ekonomiska krisen.
GÖRAN FÄRM (S)
europaparlamentariker, Europaparlamentets rapportör om projektobligationer
