INLÄGG | Dagens besked i Bryssel
I samband med Europakommissionens utvärdering om Turkiets eventuella medlemskap har en våg av antiturkiska, muslimfientliga och islamofobiska uttalanden svept över Europa. Bland dessa märks den franske premiärministern Jean-Pierre Raffarin.
Raffarin ifrågasätter om de värderingar islam står för verkligen hör hemma i Europa.
EU-kommissionären Frits Bolkestein fiskade i lika grumliga vatten när han varnade för att om Turkiet släpps in i EU vore försvaret av Wien mot turkarna år 1683 förgäves.
Turkiet är förvisso det största av ansökarländerna med 70 miljoner invånare. Men även i fortsättningen kommer det att finnas närmare en halv miljard invånare i EU som inte är turkar.
Turkiet kommer av vara en av närmare 30 medlemsstater i EU. Rädslan för att Turkiet ska få en helt dominerande ställning i ett framtida EU är därför obefogad.
En sak måste vara väldigt tydlig. Turkiet ligger i Europa, det hör hemma i Europa och har, liksom islam, under hela sin historia varit en del av
vår civilisation.
De värderingar som är gemensamma för EU handlar inte om religion, utan om respekt för mänskliga rättigheter, om rättsstatens principer och kamp mot diskriminering, orättvisor och ojämlikhet.
EU:s uppgift är inte att bygga murar mellan människor utan att riva dem. Den turkiske premiärministern Erdogan framstår i detta perspektiv mer som europé än vad Raffarin och Bolkestein gör.
Turkiet uppfyller i dag inte alla de krav som EU ställer för medlemskap. Frågan nu är om Turkiet uppfyller tillräckligt många krav för att få gå vidare i processen.
Att Turkiet under regeringen Erdogan är på rätt väg är nog de flesta ense om. Regeringen har stärkt de mänskliga rättigheterna, börjat förbättra minoriteters och kvinnors villkor och minskat militärens inflytande.
Detta är steg i rätt riktning, men det är fortfarande en lång väg att gå innan man kan kalla Turkiet för en fungerande demokrati. Om Turkiet får möjlighet att börja förhandla om medlemskap i höst kommer denna färdriktning att fortsätta.
Men om Turkiet inte får möjlighet att börja förhandla kan reaktionen bli den motsatta.
För EU skulle fortsatta förhandlingar och i förlängningen ett turkiskt medlemskap innebära nya möjligheter. Mänskliga rättigheter och demokrati skulle få ytterligare spridning på vår kontinent och vår ekonomiska styrka skulle växa.
Att ha ett övervägande muslimskt land i EU skulle på ett mycket konkret sätt bevisa att kristna, muslimer och icke-troende kan leva samman.
Mycket pekar på att kommissionen kommer att rekommendera ett ja till Turkiet. Men det är EU:s regeringar som fattar beslutet om att inleda förhandlingar. De bör då behandla Turkiet på samma sätt som andra kandidatländer.
Om kraven för att börja förhandla om fullvärdigt medlemskap är uppfyllda bör dörren öppnas också för Turkiet.
