Gustav Kasselstrand och Sven-Olof Sällström

Det EU vi lever under idag har istället för gemenskap skapat europeisk desintegration.

Gustav Kasselstrand och Sven-Olof Sällström

Det EU vi har idag är en organisation som blivit allt mer totalitär, som successivt har tagit över allt mer av nationernas tidigare så långtgående självbestämmande, och vars president och utrikesminister aldrig blivit tillsatta i ett demokratiskt val. I svallvågorna av finanskrisen ser vi hur Europas befolkning går på knäna för att finansiera det ena efter det andra räddningspaketet till krisande banker. I södra delarna av unionen råder social oro och vrede, polis bekämpar demonstranter med tårgas, och trojkans stenhårda krav om nedskärningar och lönesänkningar skapar hopplöshet. I Italien styr en icke-folkvald teknokratregering under den förre EU-kommissionären Mario Monti som Bryssels knähundar. När italienarna kritiserade detta förfarande grymtade vår icke-folkvalde president Herman van Rompuy: ”Italien behöver reformer, inte allmänna val!”.

Vanliga medborgare, som lovat bort hundratals och åter hundratals miljarder euro till europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), har fått vänja sig vid att se bankernas vinster privatiseras medan förlusterna läggs på skattebetalarna. Krisen är inte längre bara ekonomisk, utan även politisk, social och demokratisk, och den spänner över hela Europeiska Unionen. Den politiska polariseringen har nått helt nya nivåer, framför allt i de länder där kommissionens intressen tillgodosetts allra starkast.

I det läget väljer integrationsministern och folkpartisten Erik Ullenhag att gå ut och kalla EU för ”världens största fredsprojekt”. EU bygger på en tanke att om man bara tar bort en stor del av friheten för suveräna, europeiska nationalstater kommer freden inte att kunna hotas. Det är en teori som får anses populär i liberala föreställningsvärldar, där nationers existens ses som icke-önskvärt. EU:s politiska agenda bygger på en föreställning från första hälften av 1900-talet att starka stater per automatik hotar freden. Med detta har man sedan successivt roffat åt sig mer och mer makt från nationerna. Att några av Europas mest välmående och stabila stater, som Schweiz och Norge, klarat sig mycket väl utan EU tycks man inte ha reflekterat över.

Det är dock inte helt förvånande att Folkpartiet jublar över Norska Nobelpriskommitténs beslut, eftersom det väl är en av ytterst få gånger som deras älskade EU kunnat framstå i god dager under de senaste åren. EU:s track-record när det gäller att förhindra väpnade konflikter eller brott mot mänskligheten är katastrofalt – man har gång på gång visat sig vara en svag aktör på den internationella spelplanen. De anfallskrig som västeuropeiska stater varit inblandade i efter andra världskrigets slut har dessutom nästan uteslutande varit just EU-stater.

Om EU någonsin varit ett fredsprojekt kan det definitivt inte sägas vara det idag. Vi ser EU som ett hot mot sammanhållningen mellan nationerna, och på sikt mot freden i Europa. Det EU vi lever under idag har istället för gemenskap skapat europeisk desintegration, ett Europa där länder ser med allt större misstänksamhet mot varandra, där varje ”solidarisk” handling villkoras med långtgående krav på nationella uppoffringar. Vi lever i en tid då en tidigare icke-existerande konflikt mellan Nord- och Sydeuropa har växt fram, i en union där det är svårt att hitta några vinnare utom storbanker och avdankade gammelpolitiker. ”Fredspriset” tilldelas nu en union där tidigare fiender, som senare blivit vänner, åter blivit ovänner. Den verkligheten förändras inte av att en norsk Nobelpriskommitté delar ut ett så kallat fredspris utan vare sig legitimitet eller seriositet.

Vi som höjde på ögonbrynen åt att Obama fick fredspriset 2009 kunde några år senare konstatera att Obama istället verkat i direkt motsatt riktning i sin politiska gärning. Nu när EU tilldelas priset har vi samma anledning till oro, eftersom ingenting pekar på att EU kommer att verka i harmonisk och demokratisk europeisk utveckling.

”Fredsprojektet” rullar nu fram i en snöbollseffekt vars framtida verkningar vi ännu inte känner till. Hur stor snöbollen är när den kraschar – och med vilken hastighet den gör detåterstår att se.

GUSTAV KASSELSTRAND

SDU-ordförande

SVEN-OLOF SÄLLSTRÖM

riksdagsledamot

Fler debattartiklar om Europa: