Christer Nylander och Olle Schmidt

Vänsterns arbetarprotektionism och Sverigedemokraternas nationalistiska isolationism är inga realistiska alternativ.

Christer Nylander och Olle Schmidt

Det har knappast undgått någon att Europa genomgår en av de värsta kriserna sedan andra världskriget. Krisen är långt ifrån enbart ekonomisk, utan också social och politisk. I dess spår tar populistiska krafter plats och påstår att om vi har en aktiv europapolitik måste vi ge bort vår nationella politik. De säger att man måste välja – antingen kan man jobba lokalt, eller nationellt, eller gränsöverskridande, men inte både och. Inget kunde vara mer felaktigt.

I dag är det enbart partierna på ytterkanterna i svensk politik som fortfarande talar om utträde ur EU. Vänsterns arbetarprotektionism och Sverigedemokraternas nationalistiska isolationism är inga realistiska alternativ. Ingen kan väl tro att Sverige skulle klara sig bättre utan det skydd och inflytande vi har idag genom EU – eller tro att vi skulle klara handeln, exportnäringen, eller miljömålen utan gränsöverskridande samarbete?

Sanningen är att EU är en nödvändighet för varje enskilt medlemsland i Europa – såväl för Grekland som för Sverige. Men Sverige behöver dessutom mycket mer än bara passivt medlemskap, vi behöver vara en aktiv och konstruktiv medlem för att få ut mesta möjliga av EU. Inga svenska intressen gynnas av att vi, som i diskussionerna om finanspakten nyligen, ständigt tvekar och sätter oss på tvären. Istället innebär den svenska tvehågsenheten att de europeiska jättarna Tyskland och Frankrike i än högre grad kan dominera politiken. Europas självförtroende har visserligen fått sig en knäck av skuldkrisen, men den tysk-franska axeln – och framför allt Angela Merkels kraftfulla ledning – visar att EU:s kärnländer har en tydlig vision för kontinentens gemensamma framtid. Ska vi i Sverige frivilligt ställa oss på sidan av istället för att ta aktiv del av den debatten?

För att EU ska kunna flytta fram positionerna på den globala arenan – för till exempel klimatansvar, demokrati, frihandel och mänskliga rättigheter – behövs ett mer kraftfullt europeiskt samarbete. För ett starkt EU krävs att många röster hörs och deltar, även den svenska!

Krisen har också haft andra effekter. Medlemsstaterna har i brådskan och som svar på den akuta krisen fattat flera beslut i hemliga möten med minimal insyn. Dessa steg var kanske nödvändiga och korrekta, men nu måste de granskas och processen kontrolleras. Dessutom måste vi fundera på hur vårt EU ska se ut i framtiden för att nästa kris ska kunna lösas utan beslut över medborgarnas huvuden. Européerna måste återfå förtroendet för EU och dess förmåga att ge svar på de stora globala frågorna.

För oss är det därför svårt att nå en annan slutsats än att EU på längre sikt måste utvecklas mot en federation. Det behövs ett starkare institutionellt skelett som balanserar de små medlemsstaternas viljor och röster mot den tunga tyska närvaron. Det behövs ett demokratiskt ramverk som flyttar besluten från den mellanstatliga processen där alla dörrar är stängda och hemlighetsmakeriet är grundprincipen, till de gemensamma EU-processerna där folkvalda parlamentariker och nationella parlament har en viktig kontrollfunktion – och skapar en direktlänk till medborgarna.

Det behövs också en tydligare struktur för vilka frågor som beslutas var. Därtill behöver beslutsprocessen bli mer genomskinlig. De politikområden som ska beslutas på gemensam federal EU-nivå måste kunna följas av såväl den enskilde medborgaren som av media för att demokratin ska kunna fungera tillfredsställande. Offentlighetsprincipen bör gälla hela EU och fler möten bör hållas inför helt öppna dörrar. Medias granskning av EU måste bli bättre och redaktionerna borde sända ut fler, inte färre brysselkorrespondenter. Vi som jobbar direkt med EU:s beslutsprocesser måste bli ännu bättre på att berätta vad som händer och vad besluten innebär för våra väljare.

Visst känner vi till farhågorna med en politisk union. Detta är inte en förändring vi vill se imorgon, eller ens i övermorgon. Det handlar om en långsiktig utveckling där varje steg noggrant ska övervägas och diskuteras öppet och tillsammans med Europas medborgare. Ibland kanske ett steg måste tas tillbaka, ibland kanske utvecklingen tar ett snabbt skutt framåt. Varje steg måste vara väl förankrat i demokratisk legitimitet. Men – alternativet är isolering och utanförskap. Det är inget alternativ alls för dem som värnar svensk utveckling,ekonomisk tillväxt och en stark svensk röst i global politik.

Vi i Folkpartiet står stadigt i vår tro på gränslöst samarbete. Ansvaret för Sveriges framtid tar vi inte genom att stänga svenska folket ute från de internationella och europeiska arenorna där framtidens beslut fattas. Det ansvaret tar vi genom att kräva vår plats bland Europas övriga folk vid det gemensamma mötesbordet.

CHRISTER NYLANDER (FP)

riksdagsledamot och ordförande i Folkpartiets programkommitté

OLLE SCHMIDT (FP)

Europaparlamentariker