Medborgarnas säkerhet och trygghet är frågor som traditionellt har betraktats som typiskt nationella. Men hoten mot vår säkerhet blir alltmer komplexa.
Jag tror inte att någon idag på allvar kan påstå att dessa problem skulle kunna lösas annat än i ett europeiskt, för att inte säga globalt, sammanhang.
För att bevara fred, säkerhet och välstånd i Europa krävs det att unionen utnyttjar hela sin potential som aktör på världsscenen. I en globaliserad värld kan inte ett land på egen hand klara av utmaningar som energi, klimatförändring, hållbar utveckling, konkurrenskraft eller terrorism.
Dessa frågor måste hanteras gemensamt. EU ger oss förmågan att tillsammans värna våra intressen och forma den internationella dagordningen.
När det gäller säkerhet brukar man tala om hot på kort, medellång och lång sikt.
Men ”morgondagens hot” är redan här: spridning av massförstörelsevapen är en verklig risk idag, liksom terrorism, stater i upplösning, organiserad brottslighet, männi-skohandel, störningar i energiförsörjningen och klimatförändring.
Hur kan vi då förbereda oss för dessa mångfasetterade utmaningar? Finns det inte en risk att alla dessa faror och hot gör oss handlings- förlamade?
Kanske det. Men jag är optimistisk, för den verklighet vi lever i idag har gjort oss mer medvetna och vaksamma. EU-medborgarna ligger ibland steget före sina folkvalda beslutsfattare och vill ha fler gemensamma satsningar på säkerheten.
Enligt en färsk Eurobarometer-undersökning anser 67 procent av EU:s medborgare att försvars- och utrikesfrågor bör hanteras gemensamt i Europa.
Det gemensamma arbetet pågår – i EU, inom Nato, i OSSE och inom FN. EU har utfört viktiga krishanteringsuppdrag i bland annat Kongo och Aceh-provinsen. Nya utmaningar väntar i Kosovo och Tchad.
Mycket återstår att göra, men det finns ett gemensamt synsätt i granskningen av de här frågorna.
Jag tänker bland annat på Försvarsberedningens rapport ”Säkerhet i samverkan”, som inte bara innehåller en heltäckande analys av utmaningar och hot utan också utgör ett viktigt bidrag till debatten om hur de bör hanteras.
Det konstateras bland annat att de allvarligaste hoten mot männi- skors säkerhet är miljöpåverkan och klimatförändringar.
När det gäller EU:s betydelse som bas för internationella åtgärder sägs det i rapporten att ”EU utgör den främsta plattformen för svenskt agerande internationellt, inklusive i FN” och att ”den bredd av utrikespolitiska instrument EU har till sitt förfogande gör unionen till en unik aktör med möjlighet att med kraft agera globalt på flera skilda politikområden.”
Med det nya Lissabonfördraget får EU en tydlig röst i utrikespolitiska frågor och arbetet för fred och säkerhet stärks.
Jag ser fördraget inte bara som en logisk följd och anpassning av våra strukturer och arbetssätt efter en verkligt historisk EU- utvidgning, utan också som ett nödvändigt medel för att göra EU:s externa relationer mer effektiva och mer samstämda.
Med en hög representant för utrikesfrågor, understödd av en ny gemensam europeisk utrikestjänst, finns förutsättningar för att unionens utrikespolitik blir mer konsekvent.
Genom att koppla samman de olika delarna av EU:s utrikespolitik, som diplomati, säkerhet, handel, humanitärt bistånd och internationella förhandlingar, kommer unionen att få en tydligare röst i förbindelserna med sina partnerländer och i internationella organisationer. Därmed skapas förutsättningar för att EU kan göra större skillnad i världen.
Med det nya fördraget blir det också lättare för EU att ingå internationella avtal och bli medlem i internationella organisationer.
För första gången införs också en särskild rättslig grund för humanitärt bistånd, liksom möjligheten att skapa en europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd.
Det mervärde som EU kan tillföra i internationella kriser är dess förmåga att använda en rad olika instrument för att bedriva sin politik, inte bara den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken, utan hela spektrumet av gemenskapsinstrument – från utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd till energi-, miljö- och migrationsfrågor.
Nyckeln är att använda rätt kombination av olika EU-medel. Det är det Lissabonfördraget ska hjälpa oss att uppnå.
Men när allt kommer omkring är det egentligen bara en sak som räknas: den gemensamma politiska viljan att använda dessa medel för att agera samlat.
Personligen anser jag att det läge vi befinner oss i idag inte ger oss något större val. Ingen gynnas av motstridigheter mellan vårt nationella, europeiska och internationella agerande.
Därför måste vi förena våra krafter och resurser för att bedriva en verkligt samlad och enhetlig utrikespolitik för EU.
