EU borde ledas av en kvinna

I juni avgörs vem som ska bli nästa ordförande för EU-kommissionen. Ett hett tips är att många kommer att vilja låta nuvarande ordföranden José Manuel Barroso sitta kvar, om inte annat därför att det är en fungerande kompromiss. Samtidigt skulle det vara ett tragiskt svaghetsbevis för Europa.

Det är en överdrift att säga att Barroso-kommissionen varit framgångsrik de senaste åren. Under hans ledarskap har för- söken att fördjupa samarbetet genom en europeisk konstitution och senare Lissabon- fördraget gått i stå.

Det har funnits flera tillfällen att ifrågasätta hans personliga ansvar ifråga om kampanjbidrag till hans parti i Portugal. Mer än en gång har viljan att stå upp för en enad union, där också små medlemsländers intressen tas tillvara ifrågasatts. Han var och förblir en kompromisskandidat.

I grunden går det tillbaka till vilken ambition vi har för det europeiska samarbetet. EU kan och bör vara en global aktör, en internationell röst för fred, demokrati och mänskliga rättigheter, en bestämd försvarare för frihandel och fri rörlighet och den tydligaste globala kraften för ett nytt klimatavtal.

Men det kräver också en mer beslutsam union, där kommissionen måste spela en central roll i att ena många olika viljor bakom en global vision.

Det förutsätter också att kommissionen med kraft driver på för såväl ett djupare som ett bredare samarbete öppet för fler europeiska medlemmar. Det är svårt att säga att den nuvarande kommissionen lyckats med detta.

Det finns alltså goda argument för att byta kommissionsordförande vid toppmötet i juni. Vem bör då ta över? Det finns naturligtvis många goda kandidater som diskuterats tidigare, där- ibland Belgiens förre premiär-minister Guy Verhofstadt och Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker.

Men varför måste diskussionen stanna där den alltid annars stannar, vid medelålders män från EU:s kärnländer?

Inom EU finns idag många bemärkta kvinnliga statsmän som mer än väl skulle kvala in som ordförande för kommissionen. Såväl Mary Robinson som Angela Merkel tillhör respektive generations mest respekterade politiker. Robinson har inte bara moder- niserat Irland, hon har också varit FN-kommissionär för mänskliga rättigheter och en verklig internationell röst ifråga om handel, mänskliga rättigheter och kvinnors ledarskap.

Merkel kräver inte någon närmare presentation, som förbundskansler i EU:s största ekonomi tillhör hon världens globala ledarskap. Hon har i den rollen, som andra kvinna i historien efter Margaret Thatcher, varit ordförande i G8 och har av Forbes Magazine utsetts till världens mäktigaste kvinna.

Bland de mindre kända, men minst lika bra, tänkbara namnen finns två liberala kommissio- närer: Från Nederländerna kommer konkurrenskommissionären Neelie Kroes , som visat sig ha tuffa nypor när det krävs och dessutom visat stor integritet i förhållande till storföretag med monopoliver.

Under hennes ledarskap drev kommissionen det uppmärksammade målet om Microsofts försök att begränsa konkurrensen.

Den bulgariska kommissionären Meglena Kuneva , som är ansvarig för konsumentfrågor, har visat sig vara skicklig i rollen som europaminister och som förhandlare inför Bulgariens medlemskap.

Kuneva har också visat stort engagemang för personlig integritet och konsumentskydd. Det är en välkommen röst i en kommission som lagt fram det ena integritetskränkande för- slaget efter det andra och som varit tondöva ifråga om rätten till privatliv.

Det är dags för den Europeiska Unionen att välja sin första kvinnliga ordförande. Det finns många goda kandidater utöver de fyra vi pekat på.

Men vårt förstahandsval skulle vara Meglena Kuneva. Hon har visat sig försvara grundläggande liberala värden och hon kommer från ett av EU:s nyaste medlemsländer. Bättre bevis än så för att Europa till sist enats skulle vara svårt att finna.

ABIR AL-SAHLANI

Centerpartiets kandidat nr 3 till Europaparlamentet.

Annie Johansson

riksdagsledamot (C) Annie

Johansson

riksdagsledamot (C)