Valet borde vara enkelt mellan rökningens allvarliga följdsjukdomar och snusets marginella risker.

Robert Nilsson

EU:s nya tobaksdirektiv kommer inte att tillåta svenskt snus. Frågan är nu hur långt unionens institutioner, stödda av Generaldirektoratet för Hälsa och Konsumentskydd (Sanco), är beredda att gå för att mörklägga det vetenskapliga kunskapsläget och därmed rädda sitt ansikte.

Sverige har misslyckats med att göra det uppenbara sambandet mellan lågt antal rökare, minskad dödlighet i lungcancer och kronisk lungsjukdom, och hög andel snusare tydligt. Därmed tvingas vi genomlida ytterligare ett förlorat decennium – tills nästa översyn – och i värsta fall bevittna sju miljoner nya offer för rökepidemin bara inom EU.

Sverige sticker ut med låg andel rökare – överlägset lägst med 13 procent – långt före tvåorna Portugals och Slovakiens 23 procent. I flera andra länder i Syd- och Mellaneuropa är andelen rökare katastrofalt högre. Inom EU är den genomsnittliga andelen rökare bland befolkningen 28 procent, jämfört med 29 procent år 2009. En ynka procentenhets reduktion efter 3 år av dyra anti-rökningskampanjer, skattehöjningar, dold försäljning och en strid ström av innovativa och starkare nikotinläkemedel i allt mer publikfriande smaker som ananas, hallon och mint. Det gamla snuslandet Finland har ökat andelen rökare med 4 procent, förbud mot uppvisande av tobak i butik till trots. I dag röker fler än vid landets EU-inträde som förbjöd snus.

Innan snusets vara eller icke vara ens kan diskuteras, är det viktigt att förstå att cigaretten och dess skadeverkningar är normaltillståndet i Europa. Enligt EU:s egen statistik från maj 2012 skördar rökningen 695 000 europeiska liv varje år. Detta känner alla till, men ändå lägger en ohelig allians av EU-tjänstemän, politiker, och vissa forskare ned oerhörd kraft på att behålla förbudet mot det svenska snuset, medan cigaretten går fri från varje inskränkning av handel.

I likhet med många livsmedel innehåller snus tumörframkallande substanser, men vi klassificerar till exempel inte majs, jordnötter, paranötter och fikon som cancerframkallande när de innehåller små mängder av aflatoxin, ett av de mest potenta cancerframkallande ämnen som vetenskapen känner till.

De så kallade tobaksspecifika nitrosaminerna och polycykliska aromatiska kolväten är ur hälsosynpunkt de potentiellt mest bekymmersamma ämnena i tobak. Därför är det än mer upprörande, att EU tillåter andra rökfria tobaksprodukter som nässnus (”luktsnus”). En nyligen genomförd analys av ett stort antal sådana rökfria produkter visar, att de i jämförelse med det svenska snuset kan de innehålla mer än 30 gånger så höga halter av nitrosaminer och upp till 400 gånger högre värden av det cancerframkallande polycykliska aromatiska kolvätet benzo(a)pyren. Dessa handelsvaror är inte marginella, och kan köpas överallt i EU, och de exporteras kors och tvärs i frihandelns namn.

Man kunde kanske tro att en pris nässnus inte kan vara så farlig som en portion vanligt snus placerad under överläppen. Detta är helt fel. Nitrosaminer och nikotin från nässnus tas effektivt upp i nässlemhinnan, och nikotinhalten i blodet hos en van ”luktsnusare” kan var lika hög som hos en storrökare.

I hopp om att få ett vetenskapligt stöd i sin brännmärkning av snuset, tillsatte Sanco i slutet av 2005 en expertgrupp för att bedöma hälsoriskerna med rökfri tobak. Den enda cancerrisk som denna expertgrupp kunde peka på, var ett skakigt statistiskt samband mellan snus och cancer i bukspottkörteln. Vidare menade man, att det finns en ökad risk för dödlig hjärtinfarkt hos snusare. Nyare forskningsresultat har inte kunnat bekräfta dessa dåligt underbyggda slutsatser.

Väl att märka, fick Sancos arbetsgrupp inte uttala sig om graden av risk. I så fall hade det ju blivit helt uppenbart att riskerna för cancer var upp till 1000 högre hos rökare än hos användare av svenskt snus. Den sammanfattning, som skrevs ihop av Sanco-byråkratin, gav heller inte rättvisa åt rapportens sakinnehåll på flera viktiga punkter.

Hur kan det gå så galet med arbetet inom EU Kommissionen? I USA kan federala myndigheters beslut dras inför federal domstol även i tekniska frågor som rör riskbedömning. I ett fall ända upp till Högsta Domstolen. Av detta skäl har man varit tvungen att ta fram logiska beslutsprocesser grundade på sunda vetenskapliga principer. Medan den nya fristående Europeiska Myndigheten för Livsmedelssäkerhet (EFSA) använder sig av moderna rationella metoder för riskuppskattning liknande de som finns vid amerikanska myndigheter, är Sancos riskvärderingar ofta föremål för allsköns godtycke och ovidkommande politisk inblandning. Förvisso presteras många sakliga utredningar även på uppdrag av detta direktorat, men de slutsatser som sedan dras, och motiveringarna till fattade beslut är höljda i dunkel i maktens korridorer. Eurokratin behöver inte rättfärdiga sina beslut.

Alla nikotininnehållande produkter är beroendeframkallande, men detta gäller i viss mån även de nikotinpreparat som säljs på apoteken. Snus är inte svaret för den som vill bli fri från nikotinberoende. Men valet borde vara enkelt mellan rökningens allvarliga följdsjukdomar och snusets marginella risker.

Stämningen blir uppjagad när tobak diskuteras. Tillsynes självklara vetenskapliga kriterier som konstaterad farlighet vägd mot verklig risk förloras i värderingar, privatmoral och verklighetsfrämmande idéer om tobaksindustrins duperande inflytande.

Vad avser otillbörlig påverkan kan noteras, att medan varje medlem av Sancos arbetsgrupp avkrävdes detaljerad information om sina eventuella kontakter med tobaksindustrin, var man alls inte intresserad av motsvarande upplysningar om nära kontakter med tillverkarna av nikotinpreparat. Nikotinpreparaten omsätter miljardbelopp, och snus ses givetvis inom delar av läkemedelsindustrin som en ovälkommen konkurrent.

Sverige röker minst och snusar mest. Vi har därmed även lägst andel tobaksrelaterad sjukdom. Det är med dessa fakta i ryggen som EU fortsätter cementera förbudet mot snus. Särskilt cynisk framstår EU:s attityd gentemot de miljoner rökare i de fattiga tidigare östblocksländerna som inte har råd med läkemedelsindustrins nikotinprodukter.

ROBERT NILSSON

professor Università degli Studi della Tuscia, Viterbo, Vinča Institute of Nuclear Sciences, Vinča-Belgrad, Stockholms Universitet