Det pingst-katolska trosmanifestet formades utan intern diskussion i katolska kyrkan och pingströrelsen och bör enbart uppfattas som ett personligt vittnesbörd. Manifestet är inte ett genomtänkt teologiskt kyrkligt dokument, skriver den katolske teologen Verner G Jeanrond, som menar att både Svenska kyrkan och den katolska är i kris.

Den pågående diskussionen om teologiska frågor visar tydligt att religion och religiösa tankar fortfarande är av stort intresse för många svenskar. Som så ofta i kyrkohistorien står Maria i debattens centrum: jungfrufödelsens innebörd analyseras ivrigt i svenska medier.
Samtalet visar också att ömsesidig förståelse och respekt ibland saknas - inte enbart mellan kyrkorna och samfunden utan även mellan troende inom samma kyrkliga tradition.
Men man behöver inte tolka trosmanifestet av en katolsk biskop och en pingstförsamlingsföreståndare som ett ekumeniskt fiasko för den svenska kristenheten.

Manifestet är inte representativt för artikelförfattarnas respektive samfund. Ironiskt nog hade det redan skickats till Brännpunkt innan det officiella samtalet mellan Katolska kyrkan i Sverige och Pingstkyrkan ens hade börjat.
Deltagare i samtalsgruppen konfronterades alltså med ett faktum som inte var föremål för diskussion.
Min oro över den ekumeniska innebörden av manifestet ligger just i dess tillkomst. Hade texten varit föremål för en diskussion hade den sett annorlunda ut.

Som manifestet nu är utformat måste det betraktas som ett personligt vittnesbörd och inte som ett teologiskt genomtänkt kyrkligt dokument.
Texten vittnar om ett slags teologi som är rätt så främmande för den katolska traditionen. Här saknas den djupare katolska tolkningstradition som är medveten om Bibelns mångfacetterade tillkomst- och verkningshistoria.
Vilka intressen döljer sig bakom diskussionen om detta manifest och om texten i en TT-intervju med Svenska kyrkans ärkebiskop? Att Svenska kyrkan befinner sig i en djup kris, nu när den är på väg att hitta en nyorientering som icke-statligt trossamfund, vet alla.
Den nya andliga och teologiska orienteringen måste först arbetas fram. Kyrkoordningens juridiska och administrativa inriktning hjälper inte mycket här.
Brist på teologisk kompetens hos en del präster, som tror att de räcker med den en gång mottagna utbildningen skapar ytterligare osäkerhet.

Den allt snabbare klerikaliseringen i Svenska kyrkan på grund av en omåttlig fokusering på ämbetsfrågan förstärker kriskänslan hos många av kyrkans medlemmar.
I detta läge är det lättare att vara för eller emot en eller annan biskops uttalande än att sätta sig in och rannsaka den egna tron och använda sig av de resurser som den kyrkliga traditionen tillhandahåller för en djupare reflexion över vad den kristna tron syftar på.
Katolska kyrkan i Sverige har liknande problem. Att växa ur en minoritetsposition och delta i den offentliga debatten om tro och teologi kräver mer än att påpeka att en annans kyrkas ledare inte motsvarar den egna dogmatiska trosbilden.

Även inom den Katolska kyrkan i Sverige råder centralism och klerikalisering, som visar sig inte minst i tron på att kyrkan finns där prästerna finns och att man därför måste locka fler präster till Sverige.
När blir församlingen själv myndigförklarad? Sällan diskuteras på bred front den eskatologiska orienteringen av den kristna tron: Vad kräver tron på Guds kommande rike? Många katoliker leds till att tro på (den romerska) kyrkan, på Bibeln och på traditionen i stället för att tro på Jesus Kristus med kyrkan, med Bibeln och med traditionen och - om så är nödvändigt - även trots dem alla.

Den offentliga bilden av den Katolska kyrkan i Sverige styrs alltför mycket av enskilda konvertiter vars personliga trosvandring jag respekterar, men vars ibland underliga syn på vad som bör uppfattas som centralt i den kristna tron jag som teolog måste ifrågasätta.
Bägge kyrkorna har alltså stora problem, som inte bör döljas bakom enkla trosformuleringar eller slutna dogmatiska system. I bägge kyrkorna finns ett vitt spektrum av trosvägar.
Den Katolska kyrkan i Sverige liksom i andra länder är inte monolitisk. I den Katolska kyrkan och i Svenska kyrkan finns människor, som längtar efter en kritisk och självkritisk bibeltolkning och teologisk reflexion.

Alla har nytta av ett offentligt samtal om huruvida den kristna tron skulle vilja förändra verkligheten och gestalta mänskligt liv som svar på inbjudan att följa Jesus Kristus till Gud.
Gamla dogmatiska begrepp som vad frälsning från synd och fördärv innebär måste diskuteras på nytt liksom nya påståenden som att Jesu jungfrufödelse skulle vara Guds enda väg att nå oss människor.
Står Maria teologiskt för det oinskränkta bejakandet av Guds kallelse eller presenteras hon som en motbild till Evas orenhet? Behöver Gud den rena jungfrun för att kunna inkarneras i denna värld?

Vilken gudsbild och vilken människobild kommer till uttryck i debatten om jungfrufödelsen? Vilken syn på Guds närvaro i världen skall bilden av jungfrufödelsen förmedla? På vilket sätt främjar de olika mariologierna tron på Jesus Kristus?
Det är riktigt att mariologin har (på olika sätt) blivit teologiskt viktig för en del kyrkofäder. Men innan den kan vara viktig för kvinnor och män i dag måste de - liksom kyrkofäderna - betrakta hela sammanhanget med Guds människoblivande.
Mariologi har alltid varit en funktion av Kristustron - på gott och ont. Många troende i dag delar varken kyrkofädernas syn på ren och oren eller på kvinnans natur och roll i kyrka och samhälle. Många kristna har förstått Jesu och apostlarnas förkunnelse att ingenting skall anses som principiellt orent.

Alla människor kan - som Maria - bli ett tempel för den Helige Ande, det vill säga för Guds transformerande närvaro i deras liv och gemenskaper.
Den kristna tolkningstraditionen är inte slut än. Debatten om jungfrufödelsen förmår avslöja mer än vår syn på Guds underverk.

Werner G Jeanrond
professor i systematisk teologi och forskare vid Danmarks humanistiske forskningscenter