Torbjörn Andersson, TA, dekanus vid juridiska fakulteten i‑Uppsala, skriver i sin replik (5/2) på min artikel (3/2) att även om en avhandling skulle innehålla uttryck som ”krypskytte”, ”angrepp” och ”rättsförakt”, vara onyanserad och osaklig eller skriven utifrån en agenda, är det betygsnämnden som avgör om den är godkänd.
Det är ungefär som när Vatikanen hänvisar till påvens ofelbarhet. Men ett argument blir inte bra bara för att någon förment auktoritet har godkänt det och jag har inte för vana att knäböja för sådant.
Uppsala universitet förknippas med devisen ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”. Doktoranden har inte tänkt rätt, och nu är TA putt för att en kritisk röst har tänkt fritt.
Vetenskapshistorien är full av godkända avhandlingar som i efterhand visar sig vara plagiat, felaktiga och ovetenskapliga.
TA påpekar att även den juridiska fakulteten har rätt att bedriva rättsforskning kring frågor som rymmer värdekonflikter.
Visst. En bra början är att kritiskt granska doktoranders normativa utgångspunkter, istället för att nöja sig med att rutinmässigt godkänna dem som oantastlig vetenskap.
TA menar att eftersom man enligt svensk lag hur som helst kan ge döttrar mindre arv än söner (så länge man inte berövar dem laglotten), så gör det inget om man inför sharialag. Man kan vända på TA:s resonemang. Behöver vi sharialag om det enda fromma muslimer vill göra redan medges av svensk lag? TA missar här det principiella problemet: ett sekulärt samhälles lagstiftning ska inte vila på religiös grund.
Min respekt för vetenskapen är grundmurad. Men det är inte samma sak som att vara okritisk till den akademiska hanteringen av vetenskapen. Mycket ont har skapats och producerats inom akademin genom tiderna. Till Uppsala Universitets egen historia hör rasbiologiska institutet.
Forskaren är fri att formulera problemet, välja metod och publicera sig var hon behagar. Kriterier för god forskning kvarstår. Att skriva en avhandling om internationell privaträtt utan att förhålla sig till våra grundlagar är lika begåvat som att i en avhandling i socialmedicin förorda att människor håller sig inomhus för att undvika trafikolyckor utan att ta upp den besvärande omständigheten att människor både vill och har rätt att röra sig fritt.
