nda fram till 1800-talet stod ordet demokrati för det som vi idag kallar folkomröstning. De fria männen på torget, de filosoferande bönderna under eken skulle avgöra frågorna. Först under de senaste två hundra åren har den representativa demokratin blivit huvudprincipen för politiskt beslutsfattande men likt sedan länge torkade blomsterkransar från födelsedagar och högtidsstunder bevaras folkomröstningsinstitutet i de flesta författningar som en möjlighet att ta fram, när politikerna tycker att det är lämpligt.
Konflikten mellan de båda metoderna är uppenbar. Hur gör man om de förtroendevalda säger en sak och folket en annan? När ska folkomröstningarna vara beslutande och när ska de vara rådgivande? Ska partierna, den representativa demokratins organ, fortsätta att driva sina linjer i folkomröstningskampanjen eller ska opinionsbildningen överlåtas åt andra?
Med jämna mellanrum uppstår folkliga krav på referendum. Under sextiotalet, till exempel, ansågs partisystemen i Västeuropa förstelnade. Var inte demokrati något annat än mångpartisystem och partikonkurrens? frågade de kritiska studenterna. Hade det under den direktdemokratiska epoken inte funnits ett medborgarideal om att den enskilde genom att engagera sig politiskt fostrades i en allmänanda och skolades i ett ansvar också för samhället i stort? ”Participation!” löd slagordet, deltagardemokratin var den nygamla religionen och Jean-Jacques Rousseau dess profet.
Men vid sidan av denna vitaliserande roll i kristider har folkomröstningarna också fått en annan, inte fullt lika storslagen funktion. De har blivit till partitaktik. ”Att hänvisa frågan till annan instans” är en känd strategi, när det låser sig för politikerna. Så hoppas man kunna vinna, om man befinner sig i underläge i beslutsförsamlingen. Så försöker man komma undan, när man inte blir överens i en koalition.
Taktikspelet kan bli väl magstarkt. I folkomröstningen om kärnkraft 1980 höll socialdemokraterna på att hamna på samma linje som moderaterna. För att slippa denna chikan skrev man på baksidan av valsedeln ett tilllägg om att kärnkraftsverken skulle ägas av stat och kommun – och så blev man av med det obehagliga sällskapet! I folkomröstningen om högertrafik 1955 röstade 83 procent av väljarna nej men det hindrade inte politikerna från att några år senare göra den omläggning, som folket underkänt. I folkomröstningen på Irland 2008 om Lissabonfördraget röstade folket fel, det vill säga ”nej”, men då fick man rösta igen året därpå så att ett erforderligt ”ja” uppnåddes.
Den överenskommelse om folkomröstning om Förbifart Stockholm, som det rödgröna blocket nu ingått, är ännu ett exempel på sådan partitaktik. Det är inte fråga om att utröna folkopinionen. Alla tre partier har sin bestämda uppfattning om hur Stockholms trafikproblem ska lösas och har visat ett demonstrativt ointresse att ta till sig nya intryck eller ändra uppfattning. Socialdemokraterna vill ha Förbifarten, miljöpartiet och vänstern vill inte ha den. Därmed basta. Kollisionen är ett faktum och folkomröstningen ett sätt att smita från ansvaret. Nu hoppas man att frågan skall kylas ner inför valet, så att man slipper visa upp sin splittring. ”Folket får avgöra” kommer det ritualiserade beskedet att lyda.
Utfallet av maktkampen väcker intresse. Ännu för några veckor sedan förklarade man på lokalt socialdemokratiskt håll att man var beredd att köra över miljöpartiet och vänstern. Men Mona Sahlin har krävt rättning i ledet inför riksdagsvalet. Den goda stämningen de tre partierna emellan måste behållas. Därmed framstår den populära Maria Wetterstrand som segrare eller åtminstone som etappsegrare.
Sahlin är en luttrad och klarsynt politiker som inser att det socialdemokratiska maktmonopolet i vårt land är över. Problemet är bara att de flesta andra socialdemokrater inte inser eller vill inse det. Hennes företrädare fortsatte, med sina speciella talanger, att regera Sverige på det gamla sättet och höll därmed uppe skenet om det gamla partiet. Identiteter är sega fenomen, som inte kan bytas ut i en handvändning.
Maria Wetterstrand är av en annan sort – en inte fullt lika erfaren men desto mera lidelsefull politiker som inte tycker att politikens hantverk av kompromisser och koalitionsbyggande är så viktigt som miljön. Därför spelar det ingen roll att Sahlin har rätt i sin analys av förutsättningarna för en framtida socialdemokratisk maktutövning. Vad vi bevittnar är förnuftets knäfall inför känslan med Lars Ohly som en snarast glatt förvånad åskådare.
LEIF LEWIN
professor emeritus i statskunskap, Uppsala universitet
