Visst, samtalet om tro på Brännpunkt är avslutat. Men målaren Tizian, verksam på 1500-talet, ropar från en utställning i London. Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt, son till en pingstpastor, har sett utställningen och den aktuella filmen Magdalenasystrarna och anar en hotad nåd när historiskt auktoritära rörelser samskriver.
Bilden av Tizians målning "Noli me tangere" är hämtad ur National Gallerys katalog om den pågående utställningen i London. Den italienske målaren Tiziano Vecellio föddes troligen i slutet av 1480-talet och dog 1576. Han utbildades vid Giovanni Bellinis berömda målarverkstad i Venedig.
Efter sex veckor i London - utan Svenska Dagbladet - läser jag i ett svep hela den långa debatten om ärkebiskopen K G Hammar, biskopen Anders Arborelius och pingstpastorn Sten-Gunnar Hedin.
En inledande poäng till Hammar: när åstadkom en svensk ärkebiskop senast ett så intensivt meningsutbyte om tro och tanke?
Gick Jesus verkligen på vattnet? Uppstod han faktiskt, kroppsligen, från de döda?
En viktig debattör har här inte kommit till tals i Svenska Dagbladet, nämligen målaren Tizian. Han yttrar sig i stället på National Gallery i London där han just nu, fram till den 9 maj, ägnas en utställning som är överrumplande och överväldigande.
En av hans målningar visar ögonblicket strax efter Jesu uppståndelse. Maria Magdalena räcker ut sin hand för att vidröra honom, vidröra den uppståndne, deras blickar möts intensivt, men Jesus drar sig undan, skyggar för henne, värjer sig mot hennes beröring. "Noli me tangere" heter målningen. Rör mig inte.
Tafsa inte på underverket, säger Tizians målning. Underverk skall inte beröras.
Att K G Hammar kallat vissa av Bibelns sanningar för "poetiska" tycks ha upprört många. "Poetisk" är för dem, av allt att döma, ett ord som innebär en nedvärdering. Det avslöjar en djup okunskap om poesins väsen. Vad den klassiska poesin - från de antika diktarna i skilda kulturer till, säg, Tomas Tranströmer - söker är den innersta sanningens själva magiska natur. Tomas Tranströmer:
Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde.
Snön lyste och alla bördor lättade - ett kilo vägde 700 gram inte mer.
Magister Chronschough påpekar genast, med uppbragt snusförnuft, att morgonluften inte är någon brevbärare, att den därför inte heller förmedlar några frimärken och att ett kilo väger ett kilo.
Alla andra känner genast i sin kropp och i sin själ - i den mån de nu är åtskilda - att vad Tomas Tranströmer förmedlar är den plötsliga upplevelse av lättnad, djupt andetag, som gör livet möjligt att leva.
Carl Michael Bellman, August Strindberg och Gustaf Fröding är bevisligen döda; gravstenarna finns. Ändå vandrar de vid vår sida. Deras andedräkt är en del av vår andedräkt.
Per Olov Enquist - uppvuxen i västerbottnisk fromhet, författare till den stora insiktsfulla romanen om pingströrelsen - antyder (Brännpunkt den 6 mars) att katoliken Anders Arborelius inte nödvändigtvis är pingstpastorn Sten-Gunnar Hedins bästa kamrat.
Jag är böjd att instämma.
Det finns ett hisnande djup i den katolska tanken och erfarenheten. Det finns en längtan efter innerlighet, efter en sorts innerlighetens kunskap, både i den unga pingströrelsen och i den pingströrelse som nu, efter Lewi Pethrus, söker en ny, mindre anspråksfull, mera evangelisk identitet.
Det finns samtidigt i katolska kyrkans långa och i pingströrelsens korta historia de mest förfärande uttryck för högfärdig självöverskattning och brutal maktmedvetenhet. "Hur många kristna finns det i Sverige?" frågade någon på 20-talet den nyomvände Sven Lidman.
"20 000", svarade han; så många var då pingstvännerna.
Det finns också, historien igenom, otaliga exempel på brutal maktutövning i Jesu namn, högfärd i Jesu namn, elakhet, maktbegär och ondska i Jesu namn. Vi i Sverige var själva ett sådant exempel när vi, på 1600-talet, försökte förklä våra europeiska maktambitioner till omsorg om den rena evangeliska läran.
Samma strid - med katolska förtecken, med protestantiska förtecken - pågår oavbrutet i Nordirland.
Det finns otaliga mikrovärldar av kyrklig grymhet. Både i Sverige och i England visas just nu filmen "Magdalenasystrarna" om de tvätterier - drivna av de irländska Magdalenanunnorna - som existerade ända till 1996 och där unga flickor, t ex flickor som våldtagits och blivit med barn, togs om hand och uppfostrades med en genomförd brutalitet i Jesu namn.
Det är en storslagen scen när en av flickorna äntligen lyckas avslöja en av sina plågoandar, en präst som i omvårdnadens namn våldfört sig på henne, och ropar inför allas ögon och öron: "You are not a man of God! You are not a man of God! You are not a man of God!"
Jag är själv uppvuxen i pingströrelsen - till min lycka och räddning med föräldrar som båda var uppfostrade i en tidig frikyrkotradition av nåd.
Dialektiken mellan lag och nåd, t ex i 1800-talets värmländska folkrörelse är ett intressant och upplivande kyrkohistoriskt studium, eftersom nåden nästan alltid vann över lagen. Det fanns också i 30-talets och det tidiga 40-talets pingströrelse en oförfärad sensualitet som var mer gåva än hot.
I slutet av 1940-talet kom så Sven Lidmans uppgörelse med Lewi Pethrus och med den pingströrelsens merkantilisering som Lidman kallade "svinintresset":
"Svinintresset kan komma upp på plattformen, förstår du, det är ingenting som hindrar. Fåren kunna sitta i församlingen och bli klippta, och svinintresset sitter på plattformen och leder i bön och klipper både får och kuponger."
Ungefär samtidigt uppstod i pingströrelsen något som kallades "en ny väckelse", anförd av predikanter som med så hög röst som möjligt och så innehållslösa ord som möjligt predikade ett överlägsenhetens budskap, såg ner på alla som ville tro och tala annorlunda, fördömde dem: inte bara en tanklöshet i Jesu namn utan också en brutalitet, ibland en ondska i Jesu namn.
Jag flydde blixtsnabbt och har aldrig ångrat det: det har gett mig möjlighet att bevara i minnet en tro, en innerlighet, en god vilja utan högfärd. Sedan 1950 har jag inte varit medlem av någon kyrka. Fritt har jag på så sätt kunnat betrakta, begrunda kyrkornas, religionernas liv.
Jag kan tänka mig en kristen mystiker, en judisk mystiker, en muslimsk mystiker som möts i samma innerlighet och upplevelse, samma sökande.
Jag kan ana en fara, en skugga över nådens sol, när representanter för kyrkor som, på olika sätt, haft auktoritära ambitioner börjar skriva under samma papper.
Underverket kan inte protokollföras och justeras. Tizian gör därför ett viktigt PS i Svenska Dagbladets debatt.
Bo Strömstedt
Expressens kulturchef 1961-1976
och dess chefredaktör 1977-1991
