Konstitutionsutskottet har en av det parlamentariska systemets viktigaste uppgifter – att granska den verkställande makten. Vi som är ledamöter i utskottet har en alldeles speciell uppgift som riksdagen gett oss, att på rent konstitutionell grund, inte politisk, granska regeringen. Vi, liksom alla andra ledamöter i utskottet har ett lika stort personligt ansvar för detta. Men när vi ser hur företrädare för regeringspartierna agerar frågar vi oss hur man fullföljer sin grundlagsfästa uppgift?

När konstitutionsutskottet under förra mandatperioden presenterade sina granskningsbetänkanden var det en självsäker Per Bill (M), och vice ordförande i utskottet som berättade om hur kompentent regeringen var. Han gick till och med så långt att han kallade ett av statsråden han var satt att granska för en stjärna, någon värd att beundra. Regeringspartierna hade då majoritet i riksdagen och kritik mot statsråd förekom i princip bara när statsråden själv gick med på det.

Denna mandatperiod är regeringspartierna i minoritet. Borta är det självsäkra pratet om stjärnor i regeringen. Det har ersatts av en magsur bitterhet över att oppositionen inte delar allianspartiernas beundrande syn på statsråden och ibland väljer att uttala kritik mot regeringen. Den debattartikel som man publicerade i SvD 31/5 är ett tydligt utslag av detta.

I sak går man till storms mot att en majoritet i utskottet kan komma till en annan slutsats än dem själva kring vad som är konstitutionellt lämpligt. Eftersom man har dåligt med argument för sin sak ägnas halva artikeln åt påståendet att den som inte tycker som dem ägnar sig åt partipolitik i stället för konstitutionell granskning. Den debattnivån är inte seriös och ökar inte möjligheterna för att utskottet ska kunna fullgöra sina uppgifter. Uppgiften att granska regeringen kommer i bakgrunden för viljan att till varje pris skydda statsråden, speciellt de från det egna partiet.

Tre konkreta ärenden tas upp i artikeln. Det första handlar om att Trafikverket av regeringen fick möjlighet till en extra satsning på järnvägsunderhåll på 800 miljoner. 125 av dessa användes till helt andra saker än att förbättra järnvägstrafiken.

Självklart måste ansvarigt statsråd Catharina Elmsäter-Svärd (M) ha ett övergripande ansvar för att de myndigheter man ansvarar för sköter sina uppgifter. Men borgarna tycker inte att statsrådet i detta fall har något ansvar för Trafikverket. Den obesvarade frågan blir ju vem som då har det?

Det andra handlar om att när Riksgälden prövade och för svensk del godkände en tilltänkt finansiär som lämplig ägare till Saab hade Maud Olofsson (C) viktig information som hon inte förde vidare till Riksgälden. Självklart måste regeringen se till att de myndigheter man ansvarar för har så bra underlag som möjligt för sina beslut. Den obesvarade frågan blir därför varför Maud Olofsson inte ville berätta för Riksgälden vad hon visste?

Sist handlar det om den amerikanska ambassadens övervakning av svenska medborgare. Här visar regeringen upp en oroväckande passivitet. Man nöjer sig med att konstatera att det inte går hitta någon att åtala för det som skett. Någon åtgärd för att förhindra att andra länder i framtiden bedriver övervakning på svensk mark har inte gjorts.

Självklart har regeringen ett ansvar för att så långt möjligt garantera invånarnas säkerhet och integritet. Den obesvarade frågan är varför regeringen, trots de brister i samordning som granskningen visat finns, inte vill agera för att minska risken för nya övervakningsskandaler?

Slutligen: Den som inte kan tåla kritik har mycket svårt att lära något nytt och utvecklas. Då fastnar man i en skev självbild av hur verkligheten ser ut och stagnerar. Mot den bakgrunden kan vi bara instämma i de slutord som de borgerliga ledamöterna skriver; ”svenska folket förtjänar bättre än så”.

SVEN-ERIK ÖSTERBERG (S)

ledamot i Konstitutionsutskottet

PETER ERIKSSON (MP)

ordförande Konstitutionsutskottet

MIA SYDOW MÖLLEBY (V)

ledamot i Konstitutionsutskottet