Att EU:s budget växer varje år samtidigt som medlemsländerna tvingas minska de egna offentliga utgifterna medföra en förtroendeproblematik för direktiven från EU, skriver artikelförfattaren.
Foto: SVEN KAESTNER/AP
Under våren har och kommer EU:s finansministrar i ministerrådet diskutera hur den europeiska permanenta räddningsfonden European Stability Mechanism, ESM, ska se ut. Samtidigt har EU-parlamentet inte bara röstat igenom ökade anslag till sig själva utan även för införandet av en skatt för att ge EU ”egna resurser” och gett EU-kommissionen i uppdrag att lägga fram förslag på hur detta skulle kunna utformas. Och varje år ökar EU:s budget samtidigt som många medlemsländer brottas med stora nedskärningar i de offentliga finanserna. Frågan är om dessa åtgärder verkligen är de mest ekonomiskt effektiva för den europeiska ekonomin.
En ny EU-skatt, vare sig det är moms, flygtrafik eller inom banksektorn, kommer slutligen alltid att betalas av den vanlige medborgaren.
Björn Jonasson
Bakgrunden till de oroväckande signaler som sänds från EU:s olika institutioner är alltså för det första att den permanenta räddningsfonden ska ersätta den tillfälliga Europeiska Finansiella Stabilitetsfonden, EFSF, som idag innehåller 440 miljarder euro. Av dessa får dock endast hälften lånas ut i form av obligationer, annars mister fonden sin AAA-rating. Den nya fonden föreslås innehålla 500 miljarder euro och finansministrarna ska nu bland annat försöka komma fram till hur fonden ska finansieras. ESM ska ersätta den nu tillfälliga räddningsfonden EFSF från och med år 2013 samtidigt som en permanent räddningsfond inrättas.
För det andra är parlamentets agerande bekymmersamt. Så sent som i början av mars i år röstade parlamentet för en ökning med 1 500 euro per parlamentariker och månad. Detta medför en ökning av EU:s budget på 13,25 miljoner euro årligen. Ungefär samtidigt gav man i kammaren också bifall åt att ge kommissionen uppdraget att sätta upp regelverk för en permanent möjlighet till räddning av krisande ekonomier, en EU-skatt.
Det tredje gäller alltså den EU-skatt som kommissionen skall lägga fram ett förslag på i sommar och som på EU-språk kallas ”egna resurser”. Detaljerna kring förslaget är inte helt kända, förutom att det rör sig om en så kallad Tobinskatt och avgifter på exempelvis finansiella transaktioner. Skatten ska syfta till att ge EU en egen ekonomisk bas och inte vara lika beroende av medlemsländernas ekonomiska bidrag samt förhindra spekulation på kort sikt.
Och vari ligger då ineffektiviteten med detta? Ja, förutom att ESM, ökade anslag till EU-parlamentet samt upprättandet av en EU-skatt innebär betydande ökade anslag till EU så förefaller det också uppenbart att man inte lärt sig läxan från den havererade Stabilitetspakten samt den inbyggda mekanismen av ekonomiskt skydd som EMU inneburit för EU:s ekonomier. Att återigen minska incitamenten att hålla ordning på de offentliga finanserna och att därtill ge utrymme för enskilda medlemsländer att missköta ekonomin är troligtvis inte vad ekonomin behöver. Det som snarare skulle behövas en uppstramning av möjligheten för kreditinstitut och banker att låna ut till länder med vissa nivåer av statsskuld. En gemensam europeisk ekonomi som erbjuder ekonomiska krockkuddar för medlemsländerna har inte visat sig fungera.
Att de folkvalda EU-parlamentarikerna beslutar om mer ersättning till sig själva samtidigt som många ekonomier i EU genomgår tuffa ekonomiska reformer skickar inga ansvarstagande signaler ut i Europa. Att EU:s budget dessutom växer varje år, 2,9 procent för 2011, samtidigt som medlemsländerna tvingas minska de egna offentliga utgifterna kan givetvis också medföra en förtroendeproblematik för direktiven från EU.
EU har även redan problem med att spendera den totala budgeten i den Europeiska Socialfonden, i den Europeiska Regionala Utvecklingsfonden och i Sammanhållningsfonden på grund av svårigheterna att hitta bra projekt. Således kan man ställa sig frågande till om det verkligen finns behov av att öka den totala EU-budgeten. Samtidigt kom det också så sent som förra veckan en rapport från parlamentets ekonomiutskott som föreslår en ökning av EU:s budget till mellan 5-10 procent av medlemsländernas BNI mot dagens 1 procent av BNI.
Vad gäller EU-skatten så kan detta möjligtvis tolkas som en möjlighet att åsidosätta de nationella finansministrarnas motstånd mot att prioritera EU-budgeten framför medlemsländernas egna ekonomiska behov där stora nedskärningar skett. Den nya EU-skatten kommer troligtvis inte att bli ”skatteneutral” som vissa EU-politiker hävdar.
En ny EU-skatt, vare sig det är moms, flygtrafik eller inom banksektorn, kommer slutligen alltid att betalas av den vanlige medborgaren. Att skatten dessutom redan från det att den lanserades 1972 av den amerikanske ekonomen James Tobin varit kontroversiell genom att den kan leda till en snedvridning av finansiell konkurrens förbiser EU-parlamentet. En EU-skatt kommer dessutom medföra att EU:s medborgare får betala dubbla räkningar, vilket man redan gör i vissa fall.
Ett exempel är de nyöppnade EU-ambassaderna runtom i världen trots medlemsländerna ovilja att stänga sina egna ambassader. Mönstret av dubbla strukturer kan också ses i många delar av EU:s budget, inklusive EU:s Säkerhets- och Försvarspolitik som konkurrerar med den nuvarande NATO-strukturen.
För att uppnå reell ekonomisk stabilitet och ett effektivt utnyttjande av resurser finns andra vägar att gå. Exempelvis:
• Ta bort all livlinor i form av räddningsfonder och ömsesidig uppbackning av medlemsländernas ekonomier.
• Bättre att balansera EU:s budget så att de medel som redan finns till förfogande, cirka 126,5 miljarder euro, utnyttjas på ett mer effektivt sätt utan att hela tiden tillföra nya.
• Reglera ländernas upplåning istället för att straffa banker och finansbolag med motsatt effekt än den önskade.
De angreppssätt som EU:s institutioner uppvisar är oroande för den europeiska ekonomin. Men det är också symtomatiskt att EU i tider av kris skaffar sig fler redskap och inflytande som det tyvärr allt för ofta kommer ut alldeles för lite av.
BJÖRN JONASSON
fd politisk expert och förhandlare i budgetutskottet, junilistan, EU-parlamentet
