Folkpartiets Carl B Hamilton har nyligen lanserat idén om ett nytt borgerligt superparti. Enligt Hamilton skulle en sammanslagning av de nuvarande fyra borgerliga partierna under benämningen Allianspartiet skapa förutsättningar för att leda samhällsdebatten och förpassa socialdemokratin till åskådarläktaren.
Låt oss liberaler lämna Hamiltons organisationsteorier åt sitt öde.
Thomas af Bjur
Tanken är inte ny och återkommer med ojämna mellanrum i tider när ett eller flera av de borgerliga partierna har det opinionsmässigt trögt. Tyvärr är inte Hamilton ensam om sin romantiska bild om att ett enat borgerligt parti skulle ha förmågan att samla liberaler, konservativa och kristdemokrater till en lycklig politisk familj.
I årtionden har Folkpartiet varit den starkaste borgerliga rösten för en solidarisk välfärdsstat. Liberaler i riksdag, i landsting, i regioner och i kommuner runt om i vårt land har tillsammans stått upp för de individer som befinner sig i det glömda Sverige. Människor som hamnat i skymundan, som har berättigade krav på mer stöd från samhället men som inte får det.
Människor som ser hur de stora gruppernas villkor förbättras medan de själva inte får den hjälp de behöver. Människor som inte är med när beslut fattas och resurser fördelas. Tyvärr är det glömda Sverige än i dag en realitet som inte går att blunda för. Det finns fortfarande människor, som mitt i vår välfärd, lever under oerhört knappa förhållanden.
Liberal politik ska riva hinder och skapa förutsättningar – inte bestämma hur individen ska leva sitt liv. Den enes frihet kan emellertid aldrig tillåtas att inkräkta på någon annans frihet. Min frihet får aldrig göra någon annan ofri. Med detta som utgångspunkt är den alltmer hårdföra kravretorik som förknippas med Folkpartiet mycket olycklig. Språktest för medborgarskap, en hårdare ton gentemot invandrare och ständigt nya krav, istället för fokus på den liberala frihetstanken, hörs från ledande liberala företrädare på nationell nivå. Hamilton är tyvärr inget undantag.
Min uppfattning är att Hamiltons förslag skulle innebära ett närmast kliniskt angrepp på den liberala idétradition som bidragit till att bygga ett svenskt välfärdssamhälle präglat av solidaritet, rättvisa och medmänsklighet. Det är ett otvivelaktigt faktum att liberaler, tillsammans med arbetarrörelsen, byggt vårt land starkt. I skärningspunkten mellan socialliberalism och socialism har genomgripande reformer kring allmän rösträtt, skatter, pensioner, arbetsrätt, sjukförsäkring och kvinnans frigörelse genomdrivits. Reformer som ofta stött på motstånd från såväl Högerpartiet sedermera Moderaterna, Bondeförbundet sedermera Centerpartiet och Kristdemokratisk Samling sedermera Kristdemokraterna.
Folkpartiet står inför ett avgörande vägval. Värna de socialliberala traditioner som varit partiets själ och hjärta eller ta ytterligare steg på en stig som leder allt längre bort från liberalismens grundläggande värderingar? Låt oss liberaler lämna Hamiltons organisationsteorier åt sitt öde och istället fokusera all kraft på att bygga en hållbar liberal politik för framtiden. Låt oss ha modet att utmana vår egen politik i syfte att forma ett liberalt program som tar sig an de grundläggande samhällsutmaningarna utan att ängsligt snegla mot nuvarande samarbetspartier på nationell nivå.
Frågan som borde ställas är kanske inte om Sveriges enda liberala parti ska överge sin ideologiska kompass utan snarare om det istället är Carl B Hamilton som ska fundera på vilket parti han vill tillhöra? Uppenbarligen är han inte tillfreds med sin nuvarande politiska hemvist.
THOMAS AF BJUR (FP)
hälso- och sjukvårdslandstingsråd Sörmland
