På SvD Brännpunkt den 6/12 drar Erwin Bischofberger m.fl. växlar på otydligheter i lagstiftningen i sin kritik av Smers ställningstagande till dödshjälp. Bl.a. framför han uppfattningen att patientens självbestämmande (autonomi) ska respekteras av sjukvården när livet lider mot sitt slut, men inte vid ”självvalt livsslut”. ”Då begär nämligen patienten en insats av sjukvården med syfte att få dö.”

Är det verkligen så, Bischofberger?

Låt oss ta ett exempel. En beslutsförmögen, icke döende men svårt sjuk patient som är föremål för livsuppehållande åtgärder på sjukhus begär att dessa ska avslutas. Ska sjukvårdspersonalen efterkomma en sådan begäran?

All vård är ju frivillig, och hälso- och sjukvårdslagen (HSL) erkänner en rättskapabel patient självbestämmanderätt över sitt liv och sin kropp.

Personalen har visserligen ingen skyldighet att efterkomma begäran, och patienten har inget uttryckligt stöd i sjukvårdslagstiftningen att kräva en sådan handling av personalen. Men faktum är att patienten har stöd för sitt önskemål i grundlagen.

Enligt regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Om personalen inte tillmötesgår patientens uttryckliga önskan blir det fråga om fortsatt ”tvångsvård” som måste prövas enligt särskild lagstiftning.


Problemet är dock att bortom alla tvivel förvissa sig om att patienten är förmögen att fatta ett sådant beslut. Något sådant ”protokoll” för kontroll finns inte i sjukvårdslagstiftningen, vilket skapar osäkerhet hos personalen om hur man ska handla.

För en saklig diskussion i dödshjälpsdebatten krävs att det görs klart att patienten äger rätt att bestämma vad som får göras med henne i vården, men att hon inte äger rätt att bestämma vad som ska göras. Det innebär t.ex. att patienten äger rätt att slippa livsuppehållande åtgärder, eller rätt till den smärtlindring som behövs för att lindra outhärdlig smärta, även om döden inträffar tidigare än vad som skulle vara fallet.

Det saknar betydelse om patientens vilja kommer till uttryck muntligen eller skriftligen. Problemet är, som jag framhållit tidigare på Brännpunkt, att lagstiftningen är otydlig i dessa frågor. Risk föreligger då att patienten utsätts för onödigt lidande och felaktiga beslut i vården.



Bischofberger, varför hyser du denna uppfattning om patienter som kan föra sin egen talan och som fria individer kan ge uttryck för sin sista önskan? Som professor i medicinsk etik tycker jag att du i stället ska värna om autonomin hos de patienter i vården som är kroniskt medvetslösa eller befinner sig i livets slutskede, men vars inställning till livsuppehållande vård är okänd.

Varje dag avkortas liv avsiktligt inom sjukvården utan att den som åtgärden berör har ett ord med i laget. Det sker ibland utan någon närmare transparens eller dokumentation i beslutsprocessen, bara en kryptisk anteckning i patientjournalen typ ”0 HLR” (Ingen hjärt- och lungräddning).



Det gäller särskilt den okända utbredningen av terminal sedering, dvs. nedsövning av en dödssjuk patient tills döden inträffar. Här om något är gränsen mellan lagligt dödande och olagligt dödande i sjukvården subtil. Om syftet är symptomlindring är handlingen inte brottslig. Om syftet är avkortande av liv är handlingen mord/dråp. Men hur vet vi det?

Det sker utan utomstående kontroll och utan hinder av särskilda rättsgarantier för att förhindra missbruk, t.ex. terminal sedering av rationella ekonomiska eller medmänskliga skäl. Enhetlig vägledning till stöd för personalen brister, dokumentationskrav och transparens likaså. Rättsvårdande myndigheter får därmed svårt att i brist på handlings- eller procedurregler i lag leda i bevis att en läkare överträtt det tillåtna.



Denna ordning torde strida mot legalitetsprincipen i svensk rättsordning samt inte uppfylla grundläggande krav på rättssäkerhet och rättstrygghet.