En efter en har mina motdebattörer i vagast möjliga ordalag stoltserat med sin moraliska resning och talat om att företag inte ska bete sig som svin. Någon som tycker annorlunda?
Föga anade jag att mitt stillsamma ifrågasättande av CSR-rörelsen (företagens samhällsansvar) skulle orsaka sådant rabalder. Jag har läst samtliga inlägg i tidningen och på nätet, men tvingas tyvärr konstatera att min tveksamhet snarare stärkts.

Några verkar tro att jag påstod att företag ska vara oetiska. Nonsens. Man måste ha en moralisk kompass för att kunna leda företag och för att andra ska få förtroende för verksamheten.

Man ska stå för sitt ord och ha en långsiktig syn på sin verksamhet. Det är direkt omoraliskt att inte sköta sitt bolag. Men självklarheter får aldrig bli doktriner.
Problemet med CSR-aktivisterna är att de försöker monopolisera etikbegreppet för de åsikter de själva råkar ha, vilket i många fall bara blir politiskt korrekta klichéer.
Banco Fonder bojkottar till exmpel all vapenindustri. De tycker
alltså att det är omoraliskt att demokratier har ett militärt försvar mot diktaturer. Vad har det med etik att göra? Varför ska man bara bojkotta tillverkarna av landminor? Det är väl bättre att också bojkotta köparna, till exempel Sverige.

Andra talar om att inte acceptera dåliga arbetsvillkor hos underleverantörer i u-länder. Om man tar det på allvar är det moraliskt problematiskt att investera i låglöneländer - den utveckling som har halverat den extrema fattigdomen i u-länderna sedan tidigt 1980-tal.

Är det CSR som har skapat det relativa välståndet i världens två mest folkrika stater, Kina och Indien? Nej, knappast, inte heller u-landsbistånd.

Deras tillväxt kan bara hänföras till en sak - det systemskifte som övergången från planekonomi till marknadsekonomi inneburit.
Den gemensamma nämnaren för CSR-förespråkarna är att de glömmer att hålla båda ögonen på bollen: vinsten. Det är det positiva resultatet som visar om företag har lyckats bidra till det välstånd som gör hela samhället rikare, och
ger oss resurserna till att till exempel förbättra miljön och arbetsvillkoren.

Att säga att de företag som ”endast” bidrar till välstånd är oetiska är inte bara skruvat - det är också att ge en verklighetsbeskrivning som strider mot bättre vetande.

Det är inte konstigt att dubbla och tredubbla CSR-måttstockar är populära bland företag som vill blanda bort korten. Banco stoltserar med att de hade en skarp dialog med Enron om deras arbete med social utveckling och miljöfrågor.
Tänk vad bra om de hade ägnat den tiden och energin åt att kritiskt granska Enrons redovisning i stället!

Om CSR verkligen ökade vinsterna, som alla försäkrar, är det konstigt att många av de mest aktiva förespråkarna vill tvinga fram detta via lagstiftning. Om det verkligen ökade vinsterna borde det ju vara en affärshemlighet.
Men World Business Council for Sustainable Development, som samlar företag som ABB och Shell, talar i stället om att de företag som inte anpassar sig får orättvisa ”konkurrensfördelar”. Ett oavsiktligt
erkännande av att det kostar mer än det smakar.

Men någon vinner naturligtvis, CSR har ju blivit business. Till exempel mina motdebattörer Claes Cronstedt, som specialiserat sig på att ge råd inom CSR, och Tomas Brytting, som skrev under sitt debattinlägg som docent vid Handelshögskolan, men i själva verket försörjer sig på att ge etiska råd till dem som vill lyssna.

Moraliska pekpinnar är deras levebröd. De gör sin vinst på att ge andra dåligt samvete. Att fråga dem om företag ska fortsätta att lyssna på etikkonsulter är som att fråga croupiern om man ska spela roulett.

För dem av er som fortfarande tror att ni kommer till himlen om ni ägnar er åt CSR föreslår jag att ni läser Kristian Karlssons bok Avlatsindustrin. Ni kommer att få en mycket spännande läsning.
Men för att ni ska förstå bättre kan jag berätta att den påminner om en annan läsvärd bok, ”Kejsarens nya kläder”.