Årligen skördar bristen på dricksvatten och god sanitet mer än 2,4 miljoner människoliv i sjukdomar som lätt skulle kunna förebyggas. Att bristen på hygien, rent vatten och sanitet dödar fler barn än malaria, TBC och hiv/aids tillsammans, är ett faktum som tyvärr inte har väckt den uppmärksamhet det förtjänar.

Fortfarande saknar mer än 40 procent av jordens befolkning tillgång till en säker toalett och cirka 13 procent har inte rent vatten att dricka.

I juli 2010 erkände FN:s generalförsamling i New York dricksvatten och sanitet som en mänsklig rättighet. Resolutionen, som antogs genom omröstning, stöddes av 122 länder. 41 länder – däribland Sverige – valde att lägga ner sin röst. Det argument Sverige angav var att frågan redan behandlades i en pågående process i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève (MR-rådet). I september 2010 bekräftade MR-rådet att rätten till dricksvatten och sanitet är juridiskt bindande enligt internationell lagstiftning. Detta skedde genom ett konsensusbeslut, till vilket en lång rad länder även stod som medförslagsställare. På listan över dessa återfinns samtliga nordiska länder – utom Sverige.

Varför visar inte Sverige ett starkare stöd för rätten till vatten och sanitet? Sverige har internationellt ett gott rykte för sitt biståndsarbete och för att gå i bräschen för frågor som rör mänskliga rättigheter. Men i denna fråga har Sverige intagit en närmast negativ hållning.

I dagens läge har en majoritet av jordens länder erkänt vatten och sanitet som en mänsklig rättighet. Att erkänna denna rätt är inte liktydigt med att förbinda sig att ordna gratis tillgång till vatten och toaletter. Det är inte heller ett hinder för att låta privata aktörer sköta distributionen, så länge staten har god insyn och försäkrar sig om att rättvis prissättning sker. Snarare handlar det om en uttalad ambition att utifrån lokala och regionala villkor skapa de bästa förutsättningarna för att främja tillgången för alla grupper i samhället. Att i detta sammanhang hänvisa till en mänsklig rättighet har redan visat sig stimulera konkreta resultat. Ett exempel är Sydafrika där man efter att ha skrivit in rättigheten i konstitutionen genomförde ett flertal insatser för att garantera tillgången till dricksvatten och sanitet för utsatta grupper i landet.

Brist på rent dricksvatten och hållbara sanitetslösningar är inte ett isolerat problem. Att kvinnor och barn behöver gå långa sträckor för att hämta vatten utgör hinder för jämställdhet, utbildning och ekonomisk utveckling.

Förorenat dricksvatten, med diarréer och kroniska parasitinfektioner som följd påverkar barns överlevnad, fysiska utveckling och inlärningsförmåga, samtidigt som det ökar mödradödligheten. Vatten och sanitet påverkar direkt och indirekt förutsättningarna att nå samtliga FN:s Millenniemål.

Det var insikten om detta som fick MR-rådet att redan 2008 uttrycka sin oro för att bristen på dricksvatten och sanitet globalt utgjorde ett hinder för dräglig levnadsstandard i enlighet med de mänskliga rättigheterna. I november samma år tillsatte man en oberoende expert, Catarina de Albuquerque, med uppgift att förtydliga vad vatten och sanitet som mänsklig rättighet innebär. Hon har under sin treåriga mandatperiod sammanställt underlag, utvecklat rekommendationer, och spelat en viktig roll för den process som lett fram till resolutionen som antogs 2010.

Just nu pågår MR-rådets 16:e session i Genève, där en av frågorna på dagordningen är att diskutera Catarina de Albuquerques fortsatta mandat. Genom att förlänga mandatet och uppgradera det till specialrapportör skulle FN ge dessa rättigheter den tyngd de kräver för att kunna uppfyllas.

Företrädare för Sveriges regering har vid ett flertal tillfällen uttalat att Sverige stödjer utvecklingen och bejakar att vatten och sanitet är en mänsklig rättighet. Mot denna bakgrund är det djupt beklagligt att engagemanget inte syns utåt. För omvärlden framstår Sverige som ett land som inte tagit ställning.

Sverige har nu en möjlighet att återupprätta sitt goda rykte som stark förespråkare av de mänskliga rättigheterna. Den svenska delegationen bör i den pågående MR-sessionen skicka ett tydligt budskap som visar att vi erkänner rätten till vatten och sanitet.

Vi uppmanar Sverige att stå som medförslagsställare till den resolution om vatten och sanitet som MR-rådet just nu diskuterar.

ANDERS BERNTELL

executive director Stockholm International Water Institute (SIWI)

LISE BERGH

generalsekreterare svenska sektionen av Amnesty International

BIRGITTA DAHL

ordförande UNICEF Sverige

JAN ELIASSON

styrelseordförande i WaterAid Sverige och en av FN:s generalsekreterares speciella millenniemålsambassadörer

MADELEINE FOGDE

director för EcoSanRes programmet, Stockholm Environment Institute (SEI)

BIRGER FORSBERG

läkare och forskare på diarrésjukdomar, KI

ERIK LYSÉN

policychef internationellt arbete, Svenska kyrkan