”Vårt alternativ till assisterad suicid är en väl utbyggd palliativ vård som avser att befrämja samhällets ansvarstagande. Smers uppgift är att belysa medicinetiska frågor ur ett övergripande samhällsperspektiv. Vi undrar om rådet fullgör sitt uppdrag”, skriver Erwin Bischofberger med flera på SvD Brännpunkt den 6 december.
När vi offentliggjorde vår promemoria om eventuell utredning om läkarassisterat livsslut var vi väl medvetna om att den skulle väcka debatt. Att tre före detta sakkunniga i rådet väljer att lyfta ut detta förslag ur sitt sammanhang och på egen hand dra slutsatser förvånar oss.
Att möjligheten till läkarassisterat livsslut skulle vara ett alternativ till väl utbyggd palliativ vård för människor i livets slutskede har vi i tidigare svar till biskop Arborelius helt tagit avstånd från (SvD 28/11).
Av vår skrivelse framgår klart, att möjligheten till läkarassisterat livsslut gäller endast människor som befinner sig i livets slutskede och som på goda grunder befarar att de går ett outhärdligt lidande och en svår dödskamp till mötes. Vid dessa tillfällen vill vi öppna en möjlighet för en människa att själv få avsluta sitt liv innan detta sätter in.
Med tanke på den kunskap som finns inte minst inom den palliativa vården tror vi inte att det rör sig om många tillfällen. Men för de människor där detta är aktuellt kan denna möjlighet vara en befrielse – både om de använder sig av ett utskrivet recept eller har det som en sista nödutgång, om döendet skulle bli för svårt.
För de människor som inte kan tänka sig detta blir frågan aldrig aktuell – varken under livets gång eller i livets slutskede.
I detta sammanhang hänvisar Bischofberger med flera till rädslan för det så kallade sluttande planet. Det sluttande planet uppfattas som en okontrollerbar naturprocess: har man först satt en sten i rullning så går den inte att stoppa – och den förstör allt på sin väg ner för branten.
Tillämpat på frågan om möjligheten till läkarassisterat självvalt livsslut så tror de att i likhet med stenens rullning – vi med nödvändighet kan förvänta oss att om vi börjar med beslutskapabla, svårt lidande patienter i livets slutskede så slutar det med utrotningen av människor vars liv andra inte anser värt att leva.
Ett sådant resonemang förutsätter att det sluttande planet är en naturprocess – och det är det inte. Vi har själva möjlighet att kontrollera hur långt vi vill gå och med lagstiftning och klara direktiv försäkra oss om att vi inte går längre än vi själva bestämmer – både som samhälle och som enskilda individer.
Daniel Brattgård
sjukhuspräst, sakkunnig Statens Medicinsk-Etiska Råd
Niels Lynöe
professor, sakkunnig Statens Medicinsk-Etiska Råd
Barbro Westerholm
ledamot Statens Medicinsk-Etiska Råd
Endast för lidande patienter i livets slutskede
Fler kommentarer 0
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID.
Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se Läs reglerna i sin helhet






