Om vi skall begränsa jordens uppvärmning finns endast två kända sätt att hantera de fossila bränsleresurserna: Att lämna kvar dessa resurser i marken eller att tillämpa så kallad CCS-teknik.

Filip Johnsson

Den nyss utkomna rapporten från Världsbanken visar på att fyra graders temperaturökning, som mycket väl kan bli verklighet om vi inte snarast ändrar kurs, kommer att innebära katastrofala försämringar för människans villkor på jorden. På sikt måste vi nå ett hållbart samhälle med mindre konsumtion och en ekonomi som värdesätter vårt naturkapital samt med en energianvändning helt baserad på förnybara tekniker som sol, vind och vattenkraft.

När det gäller hur vi skall ändra kurs finns det dock ett mycket stort problem som nästan inte alls uppmärksammas i samhället: Det är inte den i vissa regioner nu pågående och förhållandevis kraftiga utbyggnaden av förnybara tekniker som kommer att avgöra om vi lyckas lösa klimatfrågan, utan om samhället också kan hitta ett sätt att hantera de enorma resurserna av fossila bränslen och i synnerhet kol.

Kartläggningar gjorda såväl på Chalmers som av andra visar att de fossila bränsleresurserna av kol, olja och gas är ofantliga, och därmed billiga. Nya siffror från bland annat IEA visar att det pågår rekordstora investeringar i den globala gas- och oljeinfrastruturen. Världshandeln med kol hade förvisso en liten nedgång under 2008 men ökar nu igen och bara under 2010 ökade denna handel med 13 procent (WRI).

Om vi skall begränsa jordens uppvärmning finns endast två kända sätt att hantera de fossila bränsleresurserna: Att lämna kvar dessa resurser i marken eller att tillämpa så kallad CCS-teknik, det vill säga avskiljning av koldioxid från kraftverk och industrier med efterföljande lagring av den avskilda koldioxiden i djupt liggande geologiska formationer. Det är ganska osannolikt att det på kort sikt skulle gå att åstadkomma ett globalt, förbud att använda fossila bränslen och därmed lämna dessa resurser outnyttjade, vilket är det som behövs om koldioxidlagringstekniken misslyckas eller att vi av andra orsaker väljer att inte använda denna teknik.

Inte ens Norge som precis som Sverige har höga politiska ambitioner inom miljöområdet men betydande fossila resurser i form av olja och gas, väljer att lämna dessa resurser kvar i backen. Varför skulle då Kina, Mongoliet, Venezuela, Ryssland och andra länder med gigantiska reserver av framför allt kol som kan användas för att utveckla deras ekonomier välja att avstå att utvinna dessa resurser? En lyckad kommersialisering av CCS-tekniken bör däremot rimligtvis underlätta för dessa länder att ta beslut om kraftfulla utsläppsminskningar.

CCS-tekniken kan också tillämpas för att avskilja den koldioxid som bildas vid förbränning av biobränslen, så kallad BECCS teknik, och därmed ta bort koldioxid från atmosfären (förutsätt att biomassan är uthålligt producerad). Denna teknik är viktig då det inte enbart räcker med att minska utsläppen av koldioxid till atmosfären, utan vi måste också ta bort delar av det vi redan har släppt ut om vi skall rädda klimatet. Sverige ligger långt framme i forskning om koldioxidavskiljningstekniker och en lyckad industrialisering av tekniken bör kunna skapa arbetstillfällen i Sverige.

Att lösa klimatfrågan innebär inom överskådlig framtid att vi måste använda en mängd olika tekniker och åtgärder som alla ger någon form av negativ miljöpåverkan eller på annat sätt uppfattas negativt för olika grupper och intressenter i samhället. I nuläget har utvecklingen av CCS-tekniken mer eller mindre avstannat i Europa. Detta mottas säkert med glädje av många som inte gillar denna teknik, men vi måste också vara tydliga med att detta innebär att klimatfrågan är längre från en lösning än någonsin. I stället har man från politiskt håll i EU nu börjat prata om att i stället satsa på så kallad CCU teknik där ”U” står för användning (”utilization”) av koldioxiden. Men detta skulle bli hopplöst dyrt, inte möjligt att tillämpa i den skala som behövs och den långsiktiga klimateffekten är oklar.

Jag hoppas själv på en kraftig utbyggnad av förnybara tekniker och stora energieffektiviseringsåtgärder (jag arbetar själv med storskalig integration av vindkraft som en del i min forskning) – och jag är inte emot subventioner av sådana tekniker – men utvecklingen av CCS tekniken måste ta fart såväl i Sverige som globalt då den är avgörande för om vi skall klara av att lösa klimatfrågan. Förutsättningen för att detta sker är att det kommer att kosta tillräckligt mycket att släppa ut växthusgaser, och i synnerhet koldioxid. I Sverige med mycket biogena utsläpp (utsläpp från kraftverk och industrier som eldar biomassa) skulle BECCS-tekniken kunna bidra till att betydande mängder koldioxid kan tas bort från atmosfären. Lyckas detta kan Sverige till exempel bli först med att kunna erbjuda teknik för att tvätta atmosfären från koldioxid samt att svenskt kunnande och erfarenheter av CCS och BECCS teknikerna sedan exporteras till ekonomier med stora kolresurser som Kina.

FILIP JOHNSSON

professor, Uthålliga energisystem, Chalmers